Ledare. Arefeh Behbakht.

2016-12-31 09:34

Hej älskade Astrid Lindgren! 

Just nu känns det som att Katla har sprutat sin eld på mig och mina vänner, för vi känner oss helt förlamade.

Astrid, dagen du dog så grät jag som ett litet barn, trots att jag nästan var myndig. För få personer såg människans själ så klarsynt som du. Ett av mina tidigaste minnen från första tiden i Sverige var bilderboken om Pippi Långstrump, som mamma lånade till mig från hyllan med persiska barnböcker, på biblioteket. Min mamma, som vill att vi spelar "Fattig bonddräng" på hennes begravning, grät lika mycket som jag. Jag och mamma tror på Allah, men näst efter Koranen är dina böcker det heligaste vi vet. När vi behöver kloka ord, så brukar vi citera dig. Jag hoppas du har det bra i Nangijala. Jag skriver till dig trots att du är död, för du är det enda jag kan komma på just nu, som Sverige kan enas om att vi alla älskar villkorslöst och för att jag uppriktigt tror att du vakar över oss. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Astrid, min största styrka näst efter att leka har alltid varit att skriva. Men det senaste året har jag varit så politiskt deprimerad att jag liksom förlagt orden. Jag vet att de finns någonstans i bakhuvudet, de braiga vinklarna och smarta formuleringarna. Men trots att det knattrar bakom mitt pannben, så förblir mitt tangentbord stumt. Det är som om allt elände har gjort att mina fingrar har domnat bort och mina fingertoppar är ofta fulla av sårskorpor. För att kunna skriva om världen, så måste man ju läsa om den och varje gång jag läser om vad mänskligheten gör mot jorden och sig själv, så blir jag så förtvivlad att jag krafsar i mina nagelband tills det blöder. Veckan Donald Trump vann det amerikanska valet så såg det ut som jag grävt mig upp ur en grav.

Just nu känns det som att Katla har sprutat sin eld på mig och mina vänner, för vi känner oss helt förlamade. Vi vet inte vad vi kan göra för att göra skillnad. Det enda jag vet helt säkert är "man bör leva sitt liv så man blir vän med döden" som du en gång sade. Jag vill slåss mot dem som skadar andra, men jag vet inte var barrikaderna är längre. Men jag tänker att kämpa på barrikaderna är bara en del av kampen, vi måste ta hand om våra sårade också. När Mio kämpade emot riddar Kato så fick han hjälp av bland annat de förtrollade fåglarna, av den fängslade svärdssmidaren och av själva naturen. I Törnrosdalen matar Mattias rebellen Sofias hemliga brevduvor samtidigt som han gömmer flyktingen Jonatan och det slår mig nu Astrid att du lärde oss att vara revolutionärer, som organiserar oss och kämpar emot fascister, redan när vi hade mysstund på dagis. Sverigedemokraterna kan försöka göra dig till en nationalist så bäst de vill, men pilutta dem, du lärde oss att vara allt Jimmie och hans gäng hatar, redan dag ett. 

Astrid, under dina 94 år på jorden så ägde två världskrig, otaliga folkmord och fasansfulla orättvisor rum. Och du var inte en som vände bort blicken, du sade ifrån och gjorde aldrig skillnad mellan människor. Och trots all denna svärta så behöll du det där sköra hoppet som trots sin simpelhet kan omvandla ett mörkt slut till en början full av möjligheter. Du skrev brev till dina vänner och familj, du påminde folk om att allt stort som skett i världen började först i någons fantasi. Och när folks egen fantasi inte räckte till, så lånade du oss din. Kanske är det vad jag och mina vänner måste göra. Använda vår fantasi och börja lyfta varandra ur förlamningen på olika sätt. Jag tänker, låt oss laga en riktig göttig matlåda till våra vänner som jobbar inom vård och omsorg. När en kamrat går in i väggen, öppna ditt hem och låt hen ta en timeoutweekend hos dig. Vi borde skicka riktiga brev med frimärken fulla av medkänsla till journalister som granskar rasisterna och göra en svängig Spotifylista till vår kompis som volontärarbetar med flyktingar. 

God jul och gott nytt år älskade Astrid. Jag har inte en av Sofias duvor men jag hoppas det här brevet når dig på något sätt ändå. Förhoppningvis blir 2017 ett år fullt av kvällar där vi känner livet i oss, så starkt och vackert, att vi tar tillbaka våra vingar som den politiska depressionen har stulit.