Ledare. Catharina Thörn.

2017-08-28 03:00
”Alla nya stadsutvecklingsprojekt som initieras – allt ifrån Karlatornet med dess lyxbostäder och rivningen av industriområdet vid Kvillebäcken till uppgraderingen av innerstadens shoppingstråk – stämplas med etiketten hållbarhet”, skriver Catharina Thörn Foto: Skidmore, Owings and Merrill
”Alla nya stadsutvecklingsprojekt som initieras – allt ifrån Karlatornet med dess lyxbostäder och rivningen av industriområdet vid Kvillebäcken till uppgraderingen av innerstadens shoppingstråk – stämplas med etiketten hållbarhet”, skriver Catharina Thörn

Hållbarhet är en begränsning – inte ett mål

Det finns en jargong som helt tagit över samtalen om stadens utveckling. Hållbarhetsjargonen. Alla nya stadsutvecklingsprojekt som initieras – allt ifrån Karlatornet med dess lyxbostäder och rivningen av industriområdet vid Kvillebäcken till uppgraderingen av innerstadens shoppingstråk – stämplas med etiketten hållbarhet. Ordet tycks så urvattnat att få verkar veta vad det egentligen betyder samtidigt som det finns en enighet om att hållbarhet ska uppnås. Hållbarhetsjargongen omges av ett helt paket av luftiga ord; test-arenor, showrooms, världsklass, verklighetslabb och så vidare som inordnar den kommunala verksamheten i ett ständigt flöde av nya utvecklingsprojekt i samverkan med näringsliv och akademi.

Det var på 1970-talet som kritiken från miljö-rörelsen började höras allt starkare. Kritiken var då riktad mot kapitalismens expansiva logik som gör att vi i väst levt långt över våra tillgångar. Och att vi, för att upprätthålla en hög ekonomisk tillväxt, måste konsumera allt mer för varje år. Men det var under 1980-talet som själva begreppet hållbarhet fick internationellt genomslag. Inte minst i samband med publikationen av Brundtlandskommissionens rapport Vår gemensamma framtid år 1987. 1980-talet var Thatchers och Reagans era och miljörörelsen skarpa kritik mot kapitalismen hade nu skrivits om till en kompromiss mellan ekonomisk tillväxt och behov av att skydda miljön.

I Sverige var det på 2000-talet hållbarhet blev ett mål för stadsplaneringen. Viktigt att notera är att detta sker efter det ideologiska skiftet av bostadspolitiken på 1990-talet då de statliga bostadslånen avvecklades och de tre juridiska stommarna i bostadspolitiken – bostadsförsörjningslagen, bostadsanvisningslagen och bostadssaneringslagen – togs bort eller försvagades. En politik som lett till att bostaden i allt högre grad ses som en vara och nybyggnationer främst riktas mot de priviligierade grupperna i samhället. Det sker också samtidigt som den nyliberala entreprenörsurbanismen får sitt definitiva genomslag i svenska städer.

Entreprenörsurbanismens huvudsakliga prioritet är att göra staden konkurrensduglig. Dess strategier bygger på föreställningen om att städer befinner sig i konkurrens med varandra – om investeringar, turister, välbeställda invånare – och för att klara sig i denna konkurrens måste staden bygga upp ett starkt varumärke. Stadslandskapet behöver helt enkelt planeras om, förtätas och få ny infrastruktur, för att kunna möta de nya krav ekonomin ställer för att klara tillväxten. Men det är en politik som är selektiv och punktvis. Dels genom dess fokus på de platser i staden som anses ha ”marknadspotential” och dels genom att den ständigt genomförs tillfälliga samverkansprojekt. Och det är här hela den nya hållbarhets-jargongen har sin givna plats – reducerad till smarta lösningar och varumärkesstrategier. I en sådan utveckling kan rika städer i västvärlden få prestigefyllda pris för sitt hållbarhetsarbete trots att de inte är i närheten av att faktiskt minska sina utsläppsnivåer eller lyckats med att skapa en ökad jämlikhet.

Låt er inte luras. Att göra hållbarhet till ett mål är att kollra bort korten. Hur problematisk Brundtlandskommissionens rapport än var i många avseenden finns det anledning att återigen reflektera över den definition som de hade på hållbarhet: ”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.

Det finns några saker att ta fasta på här. Hållbarhet är inget mål utan en begränsning. Målet är i stället att möta människors behov och hållbarhet är det som sätter gränserna för att kunna garantera framtida generationers allmänna välfärd. Det är därför det är helt nödvändigt att sätta den politiska styrningen i ett globalt perspektiv där klimaträttvisa förs högt upp på den politiska dagordningen. Detta kräver en mycket tydligare politisk styrning. De långsiktiga intressen som en offentlig kommunal verksamhet bör styras av måste hållas isär från de mer kortsiktiga intressen som driver näringslivets jakt på vinst.

Och för att kunna svara på vad det innebär att möta människors behov krävs en politisering av den rådande utvecklingen där kapitalismens destruktiva expansion återigen ifrågasätts. Vi måste utmana rådande maktstrukturer både globalt och lokalt för att en förändring verkligen ska kunna ske.

En röd-grön majoritet styr Göteborg i dag. Nog är det dags för denna att placera den förlegade entreprenörsurbanistiska stads-politiken på hyllan och dra upp riktlinjerna för hur en verkligt röd-grön stad kan se ut.