Ledare. .

2017-08-15 03:00

Gentrifiering och segregation är två sidor av samma mynt

Kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson var först ut häromveckan i GP:s nystartade artikelserie om segregationen. De mest ”utsatta stadsdelarna” skall lyftas, skriver hon. ”Livschanserna skall inte vara sämre här än någon annanstans.” Det låter sig sägas, men receptet för hur vi ska komma dit rör inte roten till problemet.

Redan den S-regering som tillträdde 1996 angav i sin regeringsförklaring segregation och rasism som allvarliga samhällsproblem. ”Om vi inte lyckas befästa idéen om allas lika värde riskerar samhället att brytas sönder.” Strax därefter kom en OECD-rapport där Göteborg, tillsammans med Stockholm och Malmö, låg i tätklungan bland Europas mest segregerade städer.

I dag, nästan 20 år senare, är segregationen än mer manifest. Det är uppenbart att den rådande politiken inte rår på de mekanismer som skiktar och sorterar människor.

Kommunens rapport ”Skillnaden i livschanser och hälsa” från 2014 är i många avseende en chockerande läsning om skillnader i arbetslöshet, utbildning, medellivslängd, ohälsotal och inkomster mellan olika stadsdelar. Medelinkomsten för män i Långedrag är till exempel 580 000 kronor högre än för män i Östra Bergsjön. I den uppföljande rapport som snart kommer har gapet ökat med ytterligare 100 000. Detta samtidigt som det rödgröna styret sedan år tillbaka bedyrat att man vill skapa en jämlik stad.

Oron för den sociala sammanhållningen har också fått Europarådets kommission mot rasism och intolerans (ECRI 2012) att rekommendera svenska storstäder att skapa handlingsplaner mot boendesegregationen.

Hermansson delar denna oro men vägrar se de socio-ekonomiska klyftorna och segregationen som strukturella problem relaterade till 90-talets systemskifte och den nyliberala stadsutvecklingspolitik som omvandlat staden. Detta gör att de föreslagna åtgärderna mest blir kosmetika.

Under decennierna efter andra världskriget kännetecknades Göteborg av ekonomisk expansion. Den gången fördelades välståndet så att de socioekonomiska klyftorna krympte och sammanhållningen stärktes. I dag är staden alltjämt centrum för tillväxt men vi är tillbaka på de nivåer mellan rik och fattig som rådde innan välfärdsstaten. Göteborg är i dag en berättelse om två städer. En där välstånd och rikedom aldrig varit större och en där hälften av barnen växer upp i relativ fattigdom och där varannan elev saknar betyg för att ta sig vidare i utbildningssystemet.

Detta är en anledning till att Hermansson vill satsa på utbildning. Men utbildning är ingen universalmedicin. Kommunens rapport visar att trots att utbildningsnivån höjts i de fattigaste stadsdelarna så har inkomstnivåerna sjunkit. Detta indikerar att utbildning i sig inte är lösningen. Det krävs också insatser mot diskriminerande strukturer för att det skall löna sig för unga i stadens marginaliserade förorter att utbilda sig.

Ingen Göteborgspolitiker är omedveten om situationen i de ”utsatta områdena”. Ingen tvivlar på Ann-Sofie Hermanssons intentioner. Att rusta upp eftersatta stadsdelar är bra men ingen lösning på ojämlikheten. Genom att låta allmännyttan agera ”dragkrok” i detta arbete omvandlas segregationen från en politisk fråga om sociala rättigheter till en förvaltningsfråga för de kommunala bostadsbolagen.

Det är inte Bergsjön eller Biskopsgården som är segregerade, Göteborg är en segregerad stad. Utan att se till hela staden är frågan olöslig. Segregationen är en social skiktningsprocess med rot i en stadsutvecklingspolitik som vill sätta Göteborg på kartan genom att skapa en attraktiv innerstad med kultur, evenemang, flotta restauranger och exklusivt boende. Den som inte har den plånbok som krävs för att bli en del av detta nya Göteborg är hänvisad till stigmatiserade bostadsområden i stadens ytterområden. Gentrifiering och segregation är två sidor av samma mynt.

Platsen där du bor har blivit avgörande för vem du är och tron på framtiden lika platsbestämd som de sociala, ekonomiska och kulturella resurserna.

Det råder en konflikt mellan dagens politik för stadsutveckling, som befäster den sociala skiktningen, och önskan om att bryta segregationen. Ojämlikhet och segregation är inget Göteborgs-problem och kan inte lösas av tjänstemännen i Göteborgs stad genom läsprojekt för barn i fattiga stadsdelar.

För att rå på segregationen måste det till strukturella förändringar – en nationell politik för en rättvisare fördelning av makt, pengar och resurser. Det behövs riktade mångmiljardsatsningar på utbildning och nya jobb i offentlig sektor. Dessutom en bostadspolitik som bygger hyresrätter och värnar bostaden som en social rättighet.

Om Ann-Sofie Hermansson menar allvar med ett jämlikare Göteborg måste hon och hennes parti närma sig de fördelningspolitiska ambitioner och krav på rättvisa som Jeremy Corbyn, Bernie Sanders och andra demokratiska socialister lyfter fram som alternativ till den nyliberalism som nått vägs ände.
 

Ove Sernhede

Professor i socialt arbete och barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet.