Ledare. Hanna Strömbom.

2017-10-03 03:00
Foto: Jens Bornemann/TT

Gemenskap slog ut extremismen

Femman från Biskopsgården var knökfull vid halv elva, strax därefter var Heden detsamma.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Allsköns knegare, sjuksköterskor, läkare, studenter, professorer, unga, gamla – ingen kan sammanställa alla men få grupper saknade representation.

Och det var glädje, en massiv uppvisning i kärlek. Det som många fasade för blev därtill roligt. Spårvägare, folkmusiker, clowner, vikingar – alla mot nazism.

Att stämningen skulle bli så god var inte självklart, anspänningen inför var enorm. Det är på något vis som att samtidens politiska konflikter kokades samman till en dag där allt skulle ut. Hur vi förhåller oss till människor i och från andra kulturer, hur rättigheter ställts mot varandra, frågor om våld, rädsla, vrede och om ansvar för vårt samhälle.

Knappt hade stukade nazister skamset traskat tillbaka till Mölndal förrän borgerliga tyckare började rya om vänsterextremister. I ett par fall undrar jag om de inte hade skrivit sina texter redan i fredags.

Ja, det blev skärmytslingar. Precis alla har inte uppfört sig exemplariskt. Men den som tittar på de många filmer som cirkulerar ser snabbt att de våldsamma består av en i sammanhanget mycket liten del och att de därtill i flera fall stoppas av andra demonstranter.

På filmklipp framgår också hur NMR hojtar samma sak två gånger och därefter byter kurs. Varpå de stoppas av polisen. Att det draget skulle ha grundats i tumult med motdemonstranter framstår som allt mer otroligt.

Jag tänker inte påstå att jag har precis hela bilden – det har ingen, åtminstone inte ännu. Men kom inte dragande med att detta slutade som ett vänsterextremistdebacle för det är pinsamt, småaktigt och fel. Tiotusentals reste sig, gick samman till en enda stor fredlig massa och visade nazisterna att de på intet vis var välkomna. Det är inte extremism, det är att visa civilkurage och att ta ansvar.

Över huvud taget framstår det som absurt att göra lördagen till en fråga om ”vänsterextremism”. Några hundra, siffran varierar ännu väldigt, delvis kravallutrustade nazister gick i klinch med polisen, motade bort journalister med sköldar och hängde ut en lång rad offentliga personer på sina plakat – torde inte de vara det verkliga problemet? För många är det visst inte givet.

All heder åt Margit Richert som klokt konstaterar i Svenska Dagbladet att ”Högern har en plikt att markera mot sin egen avgrund”.

Det kanske börjar bli dags att åtminstone inte peka ut även fredliga demonstranter som extremister.

Låtsas inte att lördagen var någon form av klen repris på det sorgliga samtidssåret från 2001, en kaosartad tillställning med många års efterspel.

Lördagen blev en stor kärleksmanifestation. Det är knappt att skadeglädjen för den misslyckade nazistiska marschen orkar nå upp till ytan ens – känslan av gemenskap är det som verkligen består. Vi. Göteborg.

Privatpersoner som vågade sig ut. Vi ska inte glömma att mängder av människor knöt handen hemma i soffan men inte vågade riskera att möta nazister – vi klandrar dem inte, vi bara konstaterar att vi egentligen kunde ha varit ännu fler.

Och Bokmassans randiga cirkustält fylldes av leenden och tusentals böcker och samtal – många, många om positiva tankar inför framtiden. Om vad vi själva vill, inte vad de där småaktiga hatarna vill – det har vi hört nog av. Borgerliga surpuppor hängde kvar vid att vi bara var emot, men de var knappast inne i tältet. När beslutet väl var fattat att vi skulle lämna den gamla mässan återstod skapandet av ett positivt forum som fylldes med otroligt mycket än av den där uttjatade bruna montern (som enligt uppgift till stor del ska ha stått tom).

Allt detta ska vi ta med oss. Vi har kapaciteten att vända debatten till ett vuxet offentligt samtal om demokratiska frågor, om vårt gemensamma. Vi ska nyttja alla chanser att föra fram frågor som inte syftar till att bara stoppa, hejda, skära ner och hata – vi kan låta samtalet handla om analys av folkets faktiska problem och hur vi kan prioritera om och rätt.

Givetvis kommer olika människor se olika lösningar, men låt detta fylla agendan.

En intressant tanke som såväl Sven-Eric Liedman som Lo Kauppi framförde var att vi borde se över nätets anonymitet. Ska man hota och hata är det minsta man kan begära att man åtminstone gör det i eget namn. Till att börja med borde vi kanske alla lämna sociala forum som inte sätter ens den lägsta ribba för anständighet.

Och kan vi komma så långt att vi når fram till hatets kärna, inte sällan en känsla av att inte kunna påverka sin livssituation, så kanske vi kan slippa hoten.

Hoppet och framtidstron har fått en vitamininjektion. Därtill har vi vunnit en stolthet. Vi, staden som lever så olika liv, vi slöt upp sida vid sida. Vi blev en enda stor dansande gemenskap – ett fantastiskt bevis på hur levande gräsrötter kan leverera det som byråkratin inte klarar.