Ledare. Arefeh Behbakht.

2016-12-03 06:23
Bild: Janerik Henriksson/TT

Ge plats åt barn och unga

I deras ögon har olagliga trakasserier av en medmänniska blivit såpass normaliserat, att de kan bygga en hel lek kring det. 

Det var en hösteftermiddag och jag väntade på en vän utanför hens jobb, som ligger bredvid en skolgård. Jag såg hur två av barnen lekte en lek, som de upprepade ett par gånger. Den gick ut på att den ena av dem satt lutad mot ett träd och spelade rollen av en person som tigger. Det andra barnet spelade rollen av en person som trakasserade den som tigger, genom sparka mot hen och kalla personen för fula saker. Detta pågick i någon minut, sedan så bytte barnen roller. Barnet som spelade rollen av den som tigger, blev plötsligt en polis som grep den som trakasserade. Den sistnämnda försökte först springa ifrån polisen, men blev fängslad ändå och gormade argt när hen blev upptryckt mot en vägg och sedan inlåst i en cell. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


De bägge barnen kan inte ha varit mer än sex, sju år gamla, men i sin lek så lyckades de få in en hel debattpanel från valfri media eller socialt forum. Någonstans mellan att ha lärt sig att ett plus två är lika med tre och alfabetet hade de även lärt sig att i dag brukar vuxna trakassera människor som tigger, trots att detta är fel och till och med olagligt. (För annars hade ju polisen inte kommit!) I sin lek konstaterade de även sakligt att den som trakasserar visar inga tecken på ånger, hen försöker istället komma undan rättvisan. 

Det här var en lek utan några magiska varelser eller extra finesser, som baserades på barnens upplevelse av den gråa vardagen. Och i deras ögon har olagliga trakasserier av en medmänniska blivit såpass normaliserat, att de kan bygga en hel lek kring det. I det verkliga livet kan lekens förtryckare ha varit en sverigedemokrat, men hade även kunnat vara en sosse eller moderat som vill förbjuda tiggeri. Karaktären barnen porträtterar är en empatilös person som genom både ord och handling, sparkar på en som redan ligger. I barnens lek sker detta genom direkt våld, i verklighetens politik så slår man lika hårt fast via avhumaniserande retorik och byråkratiska beslut. 

Barnperspektivet är något som alla som jobbar med människor är välbekanta med. Det vill säga att alla beslut och åtgärder ska alltid utgå ifrån vad som är bäst för barnen. Hösteftermiddagen jag beskriver ovan, är ett av flera exempel på hur barn omvandlar sina intryck av samhället till en lek. Jag började jobba på förskola samtidigt som jag började som ledarskribent på ETC. Ju mer jag lär mig om barn, desto mer inser jag hur nödvändigt det är att media inkluderar barnperspektivet, när de skildrar samhället. Ett radikalt förslag är att låta barnen höras regelbundet i media. Prata inte bara om barnen, tala istället med dem och ge dem möjligheten att få uttala sig. Deras nyhetsrapportering väger lika tungt som de vuxnas, om inte ännu tyngre. Ibland kan barn se den oskrivna framtiden tydligare än vad vi kan, eftersom dem bokstavligt talat är en del av den. Alla större dagstidningar borde ha en ungdomsredaktion, där de unga får göra sina röster hörda utan att bli exploaterade. Låt barn och unga ibland leda debattprogram med våra politiska ledare, låt dem få ställa dessa politiker till svars när det kommer till frågor som rör skola, framtidens arbetsmarknad, miljöfrågor och liknande.

Att inkludera barnperspektivet i medierapporteringen kan även innebära att man skrotar alla program där man indirekt eller medvetet uppmuntrar vuxna att mobba varandra. Ibland känns det som debattklimatet i media medvetet strävar efter att skapa en dramaturgi, som hör mer hemma i Game of thrones. Det är klickbete, oneliners och cliffhangers för hela slanten. I dag uppfostras inte våra barn bara av sina föräldrar och skolan utan även av varenda kotte i landet som har ett medialt uppdrag. Barnen hör på morgonradio vid frukostbordet, läser tidningarnas löpsedlar på vägen till skolan, scrollar igenom medieinslagen på sociala medier i sina smartphones under lunchrasten och ser på den hätska tv-debatten, då de väntar på att middagen ska bli färdig. It takes a village to raise a child sägs det. Det är dags att vi som hörs mest i byn, kommer till insikt om hur våra stämmor påverkar barnen och att vi blir mer lyhörda inför vad barnen tycker om vårt samhälle.