Ledare. Tomas Kåberger.

2017-04-26 04:00

Framsteg med baksida

När energibolagens kolgruvor, elverk och oljetillgångar förlorar sina värden, förlorar företagen också sin förmåga att betala återställning av gamla gruvor, skrotning av oljeplattformar, rivning av kärnreaktorer och långsiktig förvaring av radioaktivt avfall, skriver Tomas Kåberger.

Veckan före påsk avslutades en upphandling av havsbaserad vindkraft i Tyskland. Dong vann genom att erbjuda sig att bygga verken och leverera el helt utan subventioner i ett par områden. Dong räknar med att konkurrera ut fossila kraftverk och kärnkraftverk ändå.

Solceller på tak är också möjliga att bygga med lönsamhet utan subventioner idag. 

För världens klimat och miljö är det härligt med denna utveckling. Luftföroreningar och koldioxidutsläpp kan minskas gratis. För världens fattiga betyder den förnybara energins framsteg att det finns energi också för deras ekonomiska utveckling, inte bara till folk i redan rika länder. Sol- och vindenergi finns det nog av för alla.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Samtidigt är det en hemsk utveckling för världens gamla energiföretag. Deras fossila bränslen och urangruvor förlorar i värde när förnybar el blir billigare. Likaså blir de gamla kraftverken mindre värda när de konkurreras ut av billigare förnybar el.

Men man skall akta sig för skadeglädje över att dessa företag som mot mångas vilja har fortsatt producera koldioxid och radioaktivt avfall. När energibolagens kolgruvor, elverk och oljetillgångar förlorar sina värden, förlorar företagen också sin förmåga att betala återställning av gamla gruvor, skrotning av oljeplattformar, rivning av kärnreaktorer och långsiktig förvaring av radioaktivt avfall.

Ett av våra viktiga politiska problem har därmed blivit att se till att ägarna till dessa energiföretag inte smiter med sina kvarvarande tillgångar och lämnar miljökostnaderna till skattebetalarna. Det handlar om tusentals kronor per skattebetalare i många länder, och många tiotals tusen per skattebetalare i andra.

Ägarnas viktigaste vapen mot skattebetalarna är principen för aktiebolag: När de går med vinst kan ägarna ta ut vinsten. När de går med förlust kan aktiebolagen försättas i konkurs och ägarna bara förlorar värdet av sina aktier i bolagen.

Det betyder att äger man aktiebolag som bara har kolgruvor, bara oljeplattformar eller bara kärnkraftverk så kan man driva dem så länge de är lönsamma, ta ut all vinst, och sedan gå i konkurs när verksamheten inte är lönsam längre. Kvar blir då kostnader som någon måste betala, men ingen vill ta ansvar för. Staten måste då använda skattepengar för att städa upp efter företagen.

Äger man en blandning av olika tillgångar kan man dela upp verksamheterna i olika bolag så att de verksamheter som har bestående värden kan behållas även om fossilverksamheter och kärnkraft blir förlustaffärer.

Det tyska energibolaget Eon försökte göra en sådan uppdelning. Ett nytt bolag skulle ta hand om kolkraftverk och kärnkraftverk medan förnybar energi och nät skulle vara Eon för framtiden. Den tyska staten gick dock inte med på detta. Det nya bolaget måste vara livskraftigt, och dessutom stiftades en ny lag som innebär att om ett företag överlåtet kärnreaktorer på någon annan fortsätter den som tidigare ägt reaktorerna att vara ansvarig för avvecklingskostnaderna. 

Ett annat tyskt elbolag, RWE, klarade att knoppa av sina långsiktigt hållbara verksamheter i ett nytt bolag, Innogy, som RWE:s tidigare vd tog hand om.

Det finns också en affärsidé i att ta över ägandet av kol- eller kärnkraftsverksamheter. När värdet av dessa anläggningar är ungefär lika stora som framtida miljökostnader kan man erbjuda sig att billigt köpa, eller få betalt för att ta över, oljeplattformar, kolgruvor, kraftverk eller kärnreaktorer. Under några år kan de ge lite vinst, som kan plockas ut av ägarna. Sedan kan aktiebolagen gå i konkurs, och lämna kostnaderna till skattebetalarna. De som köpt upp kolgruvor och kolkraftverk i Europa under senare år kan ha den affärsidén.

I några länder har staten frivilligt tagit över ansvaret för bolagens miljökostnader utan att dessa behövt gå i konkurs. 

Storbritannien bildade en speciell myndighet som tog över kostnader för kärnkraftens rester. Bara kostnaderna för upparbetningsanläggningen i Sellafield, där även svenskt kärnbränsle upparbetats, beräknas nu kosta mellan 70 och 100 miljarder pund att ta hand om. Några tusen kronor per skattebetalare.

I Tyskland har en kommission just bestämt att staten ska ta över ansvaret för slutförvaringen av av radioaktivt avfall. Reaktorägarna gör en inbetalning och staten tar sedan över allt ansvar.

Svårt att veta hur mycket det kostar. EU-kommissionen håller på att utreda om det är förenligt med EU:s statsstödsregler.

Det finns länder som kommer att få större problem. Frankrike har betydligt fler kärnreaktorer per invånare än Tyskland eller Storbritannien. Men störst borde frågan vara i Sverige. 

Inget annat land i världen har mer kärnkraft per invånare, och inget land har mer använt kärnbränsle att ta hand om. Visst, det finns en kärnavfallsfond där det borde finnas pengar nog att ta hand om avfallet. Men också här framstår de pengarna nu som otillräckliga: Kostnaderna är större än man tidigare trott. De äldsta reaktorerna har konkurrerats ut, och med allt billigare förnybar el kan resten slås ut inom ett decennium eller två. Idén att den kommande decenniernas ekonomiska tillväxt skall betala kostnader genom att ge avkastning på fonden fungerar inte med dagens låga ränta.

De närmaste månaderna kommer regeringen att bestämma om man skall se till att företagen betalar idag eller om man skall skjuta problemet på framtiden. En kommande regering får då istället problem med statsbudgeten när kärnkraftföretagen inte längre tjänar några pengar att betala med. Ett test på hur ansvarstagande dagens politiker är.

Tomas Kåberger
Tomas Kåberger 

Professor i Industriell energipolicy vid Chalmers och ordförande i Renewable Energy Institute, Tokyo. Han var tidigare generaldirektör för ­Energimyndigheten.