Ledare. Arefeh Behbakht.

2017-02-25 06:07
En man lägger blommor utanför Vår krog på Vårväderstorget i Biskopsgården,19 mars 2015. Bild: Adam Ihse/TT
En man lägger blommor utanför Vår krog på Vårväderstorget i Biskopsgården,19 mars 2015.

Förortens barn är lika viktiga som resten av stadens

När lilla Yuusuf dödades förra året, så hörde de sociala myndigheterna inte av sig till hans mamma, för att kontrollera hur de andra barnen i lägenheten mådde.

För några veckor sedan så läste jag en artikel som påminde mig om hur stadens segregation och klyftorna i samhället har gjort att vissa gruppers rädslor prioriteras mer än andras. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Enligt artikeln så blev barnen i en skola i Krokslätt skräckslagna när de såg en iscensatt mordplats, som tydligen var en del av en värderingsövning som skolan hade. Eleverna hade inte blivit förvarnade om att det hela var på låtsas och därför blivit rädda. 

Händelsen rapporterades grundligt i de stora medierna, vilket är förståeligt. Ett barns rädsla ska man alltid ta på allvar. Jag önskar bara att man tog förortsbarnens trauman på lika stort allvar. För i vissa delar av stan så lever barnen bredvid riktiga mordplatser, folk blir skjutna på lekplatsen, småbarn dödas av handgranatsattacker i ett land som har sluppit krig i 200 år och fotbollstittande ungdomar hittar en död kropp när de går ifrån sin föreningslokal. 

I Krokslätt blev barnen rädda när de såg avspärrningsband, fejkade blodpölar och en kniv. I Biskopsgården så fick barnen se hur vitklädda kriminaltekniker samlade bevismaterial inne på restaurangen Vår krog. Jag själv blev helt matt i knävecken när jag tänkte på hur mycket blod som spillts och mindes med ett värkande hjärta hur jag köpte flyttpizza från Vår krog, den där soliga glada dagen när jag flyttade till världens finaste Biskop. Om jag som vuxen blev så illa berörd, vad blev då inte barnen? Barnen i Krokslätt grät av rädsla, men i slutet i dagen kunde de tröstas av att det hela var bara på låtsas. De blev även omhändertagna av de vuxna på skolan och fick bearbeta sina upplevelser. I Biskopsgården mördas folk på riktigt och när lilla Yuusuf dödades förra året, så hörde de sociala myndigheterna inte av sig till hans mamma, för att kontrollera hur de andra barnen i lägenheten mådde. 

I början av året så hade jag en mardröm där jag råkade hamna mitt i en väpnad uppgörelse mellan polisen och gängmedlemmar, när jag var på väg hem från mataffären. Dagarna efter mardrömmen hemsöktes jag av en hemsk tanke som slog mig i drömmen: ”Tänk om jag blir ofrivilligt vittne till ett brott och blir dödad för det, precis som Petar blev nere på Vår krog?”. 

Men sedan så läste jag en artikel om hur polisen och de sociala myndigheterna ser en ökning av unga män som vill lämna de kriminella gängen. Plötsligt slog det mig, om jag är så här rädd, hur sjukt vettskrämda är inte då de unga killarna som faktiskt vistas i dessa kretsar? I artikeln så står det även att killarna har blivit så många att man inte hinner hjälpa alla och att de olika inblandade myndigheternas regelverk krockar med varandra, så att de utsatta inte får den hjälp de behöver i vissa fall. 

Det finns en gemensam nämnare mellan de unga killarna som vill lämna gängen och barnen som drabbas av de kriminella gängens våldsdåd. Och det är att om de unga killarna och barnen hade bott i mer privilegierade stadsdelar, så hade man satt in rejäla insatser för många herrans år sedan. Man skulle aldrig nöjt sig med flummiga projekt utan satt in permanenta åtgärder från första början. 

Segrationen i staden verkar ha rubbat folks moraliska kompass. Jag får exempelvis inte ihop hur folk som i vanliga fall värnar om människors rättigheter och alltid väljer rättvisemärkta varor, inte verkar ha något emot att köpa droger som bidrar till gängkrig. 

Jag fattar inte heller vad som krävs för att politikerna ska ta sig i kragen, sluta jiddra med varandra och visa att de bryr sig om förortens barn genom att börja visa handlingskraft. Att man måste rusta upp skolor, vård och myndigheter har politikerna vetat om länge. Andra förslag på insatser är att passa på att ge mer resurser till de sociala insatsgrupper som hjälper unga killar att lämna gängen och anpassa regelverken så de inte sätter käppar i hjulen för de hjälpsökande. Vidare så borde man investera i stödet och vården av barn, unga och vuxna som lider av psykisk ohälsa i dessa stadsdelar samt undersöka varför krishanteringsarbetet inte har fungerat som en önskat i det förflutna. Avslutningsvis så måste man vara snabbare än de kriminella gängen och stoppa deras rekrytering av socialt utsatta ungdomar. 

Det är dags att politikerna gör en helomvändning och visar att förortens blod är lika dyrbart som resten av stadens.