Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-09-18 03:00

Förespråkare av borgerlig extremism

Nyligen föreslog regeringen att det skulle utgå bidrag för köp av elcyklar. Centerledaren Annie Lööfs reaktion var typisk. Hon är inte emot det som kan bidra till en bättre miljö, nej, tvärtom. Men det vore bättre om pengarna kom direkt i människors plånböcker, förklarade hon. Då skulle de kunna köpa elcyklar utan skattesubvention och därmed förbättra miljön av egen kraft.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Annie Lööfs reaktion är nästan skrattretande typisk för henne och för den ideologi som hon företräder. Annie Lööf är nämligen en ideolog av renaste vatten. Med stolthet har hon berättat att hon tidigt läst Ayn Rands böcker – och Ayn Rand, den rysk-amerikanska författaren, är en av de mest extrema företrädarna för den tankeriktning som ofta kallas nyliberalismen. Ayn Rand propagerar för individualismen i dess renaste form; varje typ av kollektiv är av ondo. Hon tror på människans rationalitet, liksom på den fria marknaden. Hon bekänner sig till vad hon -kallar en rationell egoism.

Hon kallas ibland filosof, men mest känd är hon för några romaner, i synnerhet ”Och världen skälvde”. Timbro gav ut en översättning, först på 80-talet och sedan åter på 00-talet men då i pocket. Det är ett monstruöst verk på 1 200 sidor som präglas av en närmast religiös hänförelse över det budskap som hamras in. Annie Lööf och åtskilliga av hennes generation tog den rationella egoismens budskap till sig genom romanen.

En annan inspirationskälla som Annie Lööf framhållit är Margaret Thatcher, den hårdföra brittiska premiärministern som förklarade att det inte finns något samhälle, bara individer.

Annie Lööf har en mycket bestämd människo- och samhällssyn. Men den kommer inte upp till debatt i dagspolitiken. Där diskuterar man inte sådant. Där bråkar man i stället om mer begränsade frågor. Annie Lööfs argument ”mer i plånboken” har länge varit ett uttryck som de borgerliga partierna använt sig av. Det är visserligen rart otidsenligt; det är få som numera går omkring med sedelbuntar i fickor eller handväskor. Men själva tanken på mer kontanter tilltalar många. ”Mer i plånboken” betyder större möjligheter att välja varor som man vill ha. Vad man förlorar när skatterna sänks är det betydligt svårare att föreställa sig, åtminstone så länge man inte är arbetslös eller sjuk.

Det samhälle som vi lever i kommer tydligast- till uttryck i de väldiga köplador som växer upp utanför städerna. De blir fler och fler och större och större och omges av parkeringsplatser stora som gammaldags småbruk. ”Sub-urban sprawl” kallas det på amerikanska. Inne i köpladorna breder varor, varor och åter varor ut sig längre än ögat kan nå.

Här inne är vi ingenting annat än konsumenter. Vi kan bara uttrycka vår individualitet genom det vi köper. God dag, mitt namn är fläskkorv, filmjölk och elcykel. God dag, jag heter gåslever, oxfilé och 300 hästars båtmotor. Här härskar den oinskränkta valfriheten – så långt vi har pengar på vårt konto.

Men varuhusens anda genomsyrar hela samhället, så också den offentliga sektorn. Här är dock de ekonomiska villkoren annorlunda. Det kostar fortfarande ingenting att gå i skolan, vare sig den drivs i privat regi eller ej. Skillnaden för elever är framför allt att i de privata skolorna betraktas de som kunder som med sin skolpeng köper sig en plats på skolan.

De flesta har väl glömt att när friskolereformen genomfördes ställdes det ett krav på att varje sådan skola skulle ha sin egen profil. Man skulle gå vidare på -linjen med Montessori-, Waldorf- och Freinet-skolor och öppna upp för ännu fler pedagogiska experiment. Men efter några år togs kravet bort. De stora skol-koncerner som i dag dominerar marknaden är totalt profillösa. Deras enda väsentliga särdrag är att de har färre lärare och sämre bibliotek än de kommunala skolorna.

Dessa koncerner gör lysande affärer.

Nu väcker förslaget om ett vinsttak i välfärden en skummande indignation inte bara bland koncernernas talesmän utan också bland de borgerliga partierna. De ropar i korus ”valfrihet!” som om elevers och föräldrars rätt att välja skola skulle vara beroende av skattemiljonerna till skatteparadis.

Inte heller de borgerliga väljarna tror på -denna vinstcirkus. De må lockas av ”mer i plånboken” men inte av riskkapitalisternas strålande affärer på skattepengar.

Det kan då tyckas märkligt att partiledningarna inte låter sig påverkas av väljaropinionerna som de gör i så många andra frågor. Men just här är lobbyisterna viktigare. Gömda bakom sina usla argument försöker de borgerliga partiledarna skyla sin politiska nakenhet i frågan. Uppriktigt sagt tvivlar jag på att de ens själva tror på sin svada. Jimmie Åkesson gör det absolut inte, men det är han van vid. Han är falsk-heten personifierad.

Men Annie Lööf? Hänger hennes försvar av vinstuttaget samman med hennes grundläggande rationella egoism? Det är oklart. Den politiska debatten är sådan att de ledande politikerna sällan eller aldrig tvingas utreda sin ideologi. De rör sig i en värld av välbekanta honnörsord, det må vara valfrihet, mer i plånboken eller integration. De upprepar därtill att de måste vara tydliga – bristande tydlighet leder till tapp i opinionen, upprepar de ständigt – men de är samtidigt extremt otydliga när det kommer till grundvärderingar och sambandet mellan dem och deras praktiska politik.

Hur kan Annie Lööf till exempel förena vinster på skattepengar med den rationella egoismen? Är det inte bara aktie-ägarnas rationella egoism hon försvarar? Åsidosätter hon inte de vanliga väljarnas lika rationella egoism?