Ledare. Janan Zapata.

2017-05-26 03:00

Florence Nightingale visade på vitsen med vetenskap

Min upplevelse är att ifrågasättande av den vetenskapliga metoden ofta uppfattas som ett politiskt ställningstagande när det gäller genus eller postkolonial teori, skriver Janan Zapata.

Vi är många i hörsalen som vrider på oss. Jag är på en workshop och föreläsaren som går igenom sin forskning drar slutsatser som inte känns självklara. Men är det läge att ifrågasätta? En forskare har väl koll på vad hen gör?

I SvD den 18/5 gick professor Hans Lööf och lektor Gustav Martinsson från KTH igenom Tino Sanandajis bok ”Massutmaningen”. De kunde visa allvarliga vetenskapliga brister som minst sagt ifrågasätter Sanandajis slutsatser kring invandringens negativa påverkan på löner, sysselsättning och kriminalitet. De drog slutsatsen att: ”Sanandajis förhållningssätt till forskning är både oetiskt och opålitligt.”

En annan röst som har tangerat Tino Sanandajis resonemang är Peter Springare som med utgångspunkt i sina erfarenheter som polis drog slutsatser kring sambandet mellan invandring och kriminalitet. Alla forskare och debattörer som motsäger sambandet talar enligt honom osanning. Som han själv skrev i det famösa -Facebookinlägget kommer hans åsikter ”inte att harmoniera med BRÅ:s uppfattning eller andra vänstervridna kriminologers uppfattning i den allmänna debatten.”


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Han är inte den första i världshistorien som har svårt att skilja mellan vetenskapliga samband och personliga upplevelser. Eller som har svårt att förstå vikten med vetenskaplig metodik. Det är nog allmänmänskligt.

Till exempel känns väl sambandet mellan smutsiga händer och smittspridning väldigt självklart? Att exempelvis först peta med händerna i döda människor för att sedan förlösa ett barn känns ju vansinnigt. Men under 1800-talet var det långt ifrån självklart. På ett sjukhus i Wien fanns det två stycken förlossningsavdelningar. Den ena med tre gånger så hög dödlighet som den andra. Skillnaden? På den första avdelningen deltog ofta medicinstudenter i förlossningarna kort efter att de hade deltagit i obduktioner. Den invandrade läkaren Ignaz Semmelweis anade sambandet först 1847 efter att hans vän hade dött efter att ha stuckit sig med en kniv som använts vid en obduktion. 

Vännen hade samma tillstånd som de kvinnor som dog vid förlossningarna. Men Semmelweis överordnade motsatte sig att han skulle undersöka sambandet eftersom det ansågs osannolikt. Även efter att Ignaz Semmelweis kunnat visa att skillnaden i barnadödlighet mellan avdelningarna försvann om händer och instrument rengjordes blev inte teorin accepterad. Det trots att Florence Nightingale också visat hur bland annat sanitet minskat dödligheten vid vården av soldater under Krimkriget. Det var inte förrän efter Ignaz Semmelweis död som hans teorier accepterades.

Exemplet visar dels hur svårt det är för oss människor att förstå vad som orsakar vad, dels vikten av att vi använder vetenskaplig metod för att kunna avslöja det. Ändå har vi fortfarande lätt för att förkasta vitsen med vetenskap när vetenskapen inte stödjer vår känsla för vad som beror på vad. Förutom Peter Springare är Donald Trump, Marie Le Pen och Jimmie Åkesson bra exempel på det.

Men föreläsaren som nämndes ovan föreläste om sin genusforskning rörande barn och dansundervisning. Föreläsaren hade tydliga förväntningar på hur barnen skulle förhålla sig till undervisningen, utifrån kön. Hen menade att dans brukar uppfattas som feminint av omgivningen, därmed skulle det uppfattas på samma sätt av barnen. Utan att hänvisa till annan forskning eller att ens frågat barnen i den egna forskningen om vad de tänkte och kände, konstaterade hen i princip att ”det brukar vara så”. Även tolkningen av resultaten färgades tydligt av föreläsarens förväntade skillnader utifrån kön. Flickorna agerade utifrån en förväntad objektifiering av den egna kroppen och var ofta mer kompetenta då många hade någon erfarenhet av dans, gymnastik, konståkning eller liknande. Pojkarna, som ägnade sig åt låtsas-slagsmål, gjorde det som ett motstånd mot att behöva delta i undervisningen. När flickorna ägnade sig åt låtsas-slagsmål, valde föreläsaren att tolka det som en form av explosiv dansrörelse där flickornas teknik var det centrala. Föreläsaren fick några försiktiga frågor från publiken om inte resultaten möjligtvis kunde tolkas på ett annat sätt. Kunde inte pojkarnas agerande snarare handla om osäkerhet? Svaret blev att dessa medelklasspojkar omöjligt kunde ha förebilder som agerade så våldsamt då de kom från trygga hemmiljöer. I den presenterade forskningen hade dock inte socioekonomiska aspekter studerats. 

Min upplevelse är att ifrågasättande av den vetenskapliga metoden ofta uppfattas som ett politiskt ställningstagande när det gäller genus eller postkolonial teori. Så kan det nog vara ibland. Men vi borde oavsett anledning ta kritiken som en möjlighet att förbättra metoderna för att förstå hur till till exempel genus och koloniala strukturer påverkar oss. Utan vetenskaplig metodik är det inte möjligt. 

Om vi i frågor som vi anser vara viktiga tillåter vår känsla för vad som är sant gå före vetenskaplig metodik minskar dessutom möjligheten att hindra andra att peta i lik och sedan förlösa barn.