Ledare. Laila Vianden.

2017-09-07 03:00
”Det är inte tillräckligt med fler poliser allena som kompensation för politikens misslyckande – ökade klyftor, eroderad välfärd och sociala motsättningar i form av rasism”, skriver Laila Vianden Adam Ihse / TT
”Det är inte tillräckligt med fler poliser allena som kompensation för politikens misslyckande – ökade klyftor, eroderad välfärd och sociala motsättningar i form av rasism”, skriver Laila Vianden

Enbart poliser räcker inte för att kompensera politiken

När den offentliga debatten vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann den sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik no go-zon. Ur de områden som polisen identifierat som ”särskilt utsatta” hade under natten utvecklats ett svårartat tillstånd av minnesförlust.

Men egentligen hände det inte över natten.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Redan 2002 strejkade skolelever i Biskopsgården inför besparingskrav som innebar att 20 lärartjänster skulle tas bort. Året därpå aviseras ytterligare nedskärningar inom skola, förskola och socialtjänst. 2009, i sviterna efter finanskrisen togs 9,3 miljoner skolorna, och cirka 30 lärartjänster försvann. 2010 genomförde stadsdelen besparingar på 33,5 miljoner.

När reportern från Uppdrag Granskning räcker fotbollstränaren Hector Valeras en lista över 20 namn på unga män som nu sitter i fängelse berättar han att han känner igen vartenda namn på listan, han har tränat samtliga och de kom tidigt och bad honom om hjälp med att slippa undan gängkriminaliteten. Hector Valeras lämnade deras namn till socialtjänsten, men ingenting hände.

Det är lugnt i Biskopsgården nu. Brottsligheten har gått ner eftersom de flesta sitter fängslade eller är döda och förebyggande arbete pågår. Man kan betrakta det som en polisiär framgång att få bort drogförsäljningen och skjutningarna från gatan. Men frågan som politiken behöver svara på är hur vi ska undvika att hamna där igen. Här är Polismyndighetens metodhandbok tydlig: parallella samhällen växer fram som ”resultat av statens nedrustning av skola, fritid, vård, socialmyndigheter och andra samhälleliga institutioner”. Förutom rent polisiära insatser efterlyser man en ”samhällsbyggarfas” med långsiktigt arbete för att förhindra nyrekrytering. Man framhåller även att ”Det är av stor vikt att samhället börjar agera [ ... ] för att undvika ett utlämnande av barnen i de resurssvagaste områdena som annars riskerar att tvingas stå för sitt eget sociala och fysiska skydd”.

När staten överger medborgarna sätts grundläggande sociala mekanismer ur spel och vakuumet riskerar att fyllas av parallella normsystem, samtidigt som mekanismerna för långsiktig prevention befinner sig utanför rättsväsendets domäner. I det långsiktigt förebyggande arbetet står socialiseringen av individen som den centrala processen för att skapa och upprätthålla ordning, vilket förutsätter fungerande samhällsinstitutioner att socialiseras in i.

Det är inte tillräckligt med fler poliser allena som kompensation för politikens misslyckande – ökade klyftor, eroderad välfärd och sociala motsättningar i form av rasism.

Men hur rimmar långsiktiga satsningar med new public management, nedskärningar och privatiseringsreformer? Forskningen ger att staten och politiken förlorar förmågan att styra och springer ett steg efter i försöken att kontrollera och reglera. Ett exempel är stadsrevisionens kritik mot Göteborgs stads hantering av barnärenden. Revisionen konstaterar socialtjänstens utredningar om barn som far illa tar längre tid än vad lagen tillåter.

Samt att ”nämnderna inte i tillräcklig utsträckning styr och följer upp så att barnavårdsutredningar bedrivs i enlighet med lagstiftningens krav”. Orsakerna till bristerna är bland annat hög arbetsbelastning och sjukskrivningar.

Ett annat exempel är skolan, där skolvalet och friskolorna förstärker segregationen. Trots att OECD:s rapport konstaterar att kommunala skolor får bättre resultat än friskolor (när man räknar med socioekonomisk bakgrund) visar Anna Ambrose i sin avhandling på hur föräldrar väljer skolor efter social status.

Friskolesystemet utarmar de kommunala skolorna, samtidigt som de har färre specialpedagoger jämfört med kommunala skolor – konkurrensen ger ett system som premierar låg lärartäthet, ”lätta” elever och ekonomiskt starka områden. Det systematiska övergivandet av utsatta stadsdelars barn skapar otrygghet för hela staden. Företag borde inte kunna frånta dem deras skolgång, vård, stöd eller trygghet.

Hector Valeria berättar om hur de unga männen hade andra drömmar som barn. Nu sitter de i fängelse. Den förvandlingen skedde inte över en natt.