Ledare. Cecilia Verdinelli.

2017-08-14 03:00

En koncentrerad shot av konsumtionsäckel och resursförbrukningskval

Att städa barnens rum. Det är förmodligen den hushållsaktivitet jag i det längsta undviker och fruktar, ett av tillvarons avgrundshål. Att skura toa är en promenad i nyutslagen bokskog i jämförelse. När jag är färdig är jag varje gång akut deprimerad och tillfälligt övertygad om mänsklighetens snara undergång, och dessutom om att denna undergång är moraliskt välförtjänt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Det är något med att gå i närstrid med alla dessa dammiga små ting av plast och Made in China, varav flertalet inte ens kan identifieras eller namnges med någon säkerhet. De är inte riktigt leksaker och inte riktigt skräp. De är komponenter av större system, som utan övriga delar förlorat sin meningsbärande mekanism. De har deformerats och hjälplöst förlorat sin funktion.

Det är samlingsföremål av de mest enfaldiga slag — pokémonkort, fotbollskort, pyttesmå skateboards — som under en gyllene period om cirka tre veckors tid var det mest värdefulla i världen och som barnen var beredda att lägga alla sina sparpengar på, vilka på ett ögonblick förlorat allt värde. Det är spelpjäser, en myriad pyttesmå legogubbehänder som aldrig kommer att hitta tillbaka till sin ursprungliga gubbe, misshandlade tuschpennor, fina stenar, den minst populära fidget spinnern, plusplusbitar, en myriad pyttesmå legovapen — allt från hillebarder till ljussablar — som heller aldrig kommer hitta tillbaka, klistermärken som panerats i damm …

Hanteringen av dessa ting är en plågsam process. Först plocka upp tinget, befria det från smuts och hårstrån. Sedan försöka identifiera det: Aha! Givetvis! En hundmatskål till den lilla Playmobilhunden på piratskeppet! Därefter förhör av barnen: Leker ni med den här? Var är skeppshunden, förresten? Jaha, ni gav bort själva hunden till kusinen för ni tyckte den var töntig? Jaha, hela skeppet är tråkigt och töntigt? Sedan beslutet: Okej, då slänger vi den här. Ned med den pyttiga hundmatskålen, för bara något år sedan del av en hett efterlängtad julklapp, i påsen med de andra dammiga grejorna.

Och när jag med tom blick stirrar ner i den där påsen med värdelösa ting ser jag de förhistoriska plankton och alger som genom årmiljonerna blivit dyrbar råolja som genom tekniskt skarpsinne blivit plast, detta nyss så exklusiva mirakelmaterial som bland annat revolutionenade sjukvården, som av rättslösa arbetare i sydostasien formats till en leksak som marknadsförts hårt såväl av löjligt högutbildade personer ur den kreativa klassen som av barn-youtubare, inköpts och efter mindre än ett år blivit en oidentifierbar del av en grej som jag lägger i plaståtervinningskärlet trots att jag är fullt medveten om att det är fusk (ty plaståtervinningen tar endast förpackningar, som vän av ordning vet) men jag kan bara inte förmå mig till att lägga det bland förbränningssoporna.

Städning av barnens rum är för en mig en koncentrerad shot av konsumtionsäckel och resursförbrukningskval. De teoretiska insikter jag har om överkonsumtion av jordens resurser tar kropp och det blir helt konkret hur senkapitalismen gör skit av guld. Jag kan inte hålla det inom mig; jag ryar om kapitalismen och om planetära gränser, jag gormar som en annan Sven Wernström om hur reklam lurar barn, jag tjatar om begär och behov och skillnaden dem emellan. Och även om mycket förstås går över huvudet på tioåringarna i mitt hushåll, så är jag övertygad om att dessa återkommande sammanbrott har någon form av lätt bromsande inverkan nästa gång det kommer nya samlarkort och trendprylar.

 

"De planetära gränserna är vaga och avlägsna, konsumtionspropagandan är massiv och vill få oss att tro att grejerna bara kostar inköpspriset."

 

Någon funderar möjligen på att skriva ett mejl och tipsa om att byta ut de kortlivade plastgrejorna i barnens rum mot trärena ekologiska grejer designade av nåt kreativt kollektiv. Till dem svarar jag: Moooaaaaahaha! Förutom att de där trägrejerna i klara färger är fem gånger så dyra och inte ekonomiskt tillgängliga för alla, så funkar den strategin jättefint — fram tills ungarna blir tre. Vill man ta sina Instagrambilder av nån klassisk Brio-tax i förgrunden med suddigt barn i bakgrunden bör alltså man passa på tidigt. Jag vill att mina barn skall vara en del av samhället och inte en del av nån livsstilsbubbla, och därmed får de ha sina åtrådda plastgrejor, begagnade om möjligt, till priset av ryande och konflikt.

När Nina Björk i sin kritik av RUT-avdraget menade att även hushållsarbetets tristare och smutsigare sidor är en meningsbärande del av tillvaron blev hon kallad auktoritär och reaktionär Jag håller med henne och tror att det vore direkt ödesdigert om vi helt slapp konfronteras med det skräp vi producerar, om vi aldrig såg, sorterade eller hanterade det, allt från bajsspår i toaskålen till söndervikta Pokémonkort.

Jag har svårt att tänka mig något politiskt nyttigare än en rejäl sopstrejk, med överfulla kärl som spyr ut kattmatsburkar och mögliga duschdraperier på trottoaren. Så att den som kommer dit med sin påse lätt noppiga H&M-toppar som fick sorteras ur garderoben mest för att man nyligen köpt nya toppar för 149 kronor tydligt, visuellt och bortom all tvekan inser att avfall inte magiskt försvinner.

De planetära gränserna är vaga och avlägsna, konsumtionspropagandan är massiv och vill få oss att tro att grejerna bara kostar inköpspriset, och vi vill så förtvivlat gärna tro på det. Ett överfullt soprum som spyr ut stank och pryttlar har så uppenbart volymsgränser och agerar därmed som den enda påminnelsen om de planetära gränserna. Att inte hantera sin skit är att plocka bort den där sista påminnelsen.