Ledare. Cecilia Verdinelli.

2017-11-06 03:00
”Ser landets myndigheter helt välvilligt på vinster som byggs med lånekonstruktioner som bara nominellt skiljer sig från bedrägeri?” Foto: Vilhelm Stokstad
”Ser landets myndigheter helt välvilligt på vinster som byggs med lånekonstruktioner som bara nominellt skiljer sig från bedrägeri?”

Du ska inte bara konsumera utan också på kredit

Jag ställde mig i kön till kassan på en av de stora affärskedjorna i Nordstan, ett sådant ställe som kallar sig sportaffär men som mest har kläder och skor. Jag hade ett trött och svettigt barn med mig och ett par vinterkängor till sagda barn att betala. Jag tänkte att kön åtminstone var välsignat kort, bara ett par personer före oss, men jag insåg efter en stund att kön tycktes stå blick stilla. Jag spetsade öronen för att försöka förstå varför det tog sådan tid. Det pågick någon form av mindre … bankärende där framme? Jag hör hur den presumtiva kunden tillfrågades om mängder av säkerhetskänsliga uppgifter – personnummer, adress – varpå kassören sade:


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


”Ja men då så, då är vi snart klara, jag ska bara göra en kreditupplysning också.”

Och medan kön artigt väntade knappades uppgifter in, svirrades iväg och tillbaka, något slags grönt ljus gavs och så var det klart:

”Välkommen som Kontomedlem!”, varpå själva köpet (nåja; lånet) kunde påbörjas.

Nästa kund ville till min förtvivlan också bli medlem i företagets kredittjänst. Så fick jag syn på ett anslag som angav bakgrunden: Företagets kundklubb erbjöd ett nytt slags medlemskap i vilket automatiskt ingår kredit på upp till 30 000 kronor. Blev man medlem i kreditklubben utlovades fler imaginära poäng i bonuspoängsystemet. Räntan för krediten gick inte att läsa sig till på anslaget, men jag kunde googla mig fram till den stående i kön, medan den automatiserade kreditupplysningen svirrade: närmare tolv procent. Dessutom förstås saftiga avgifter vid missad inbetalning samt möjligheten till kontantuttag mot 75 kronors avgift. I praktiken gjorde sig alltså sportaffären till en snabblånsbank.

Snart sagt alla stora konsumentkedjor har liknande varianter. Detsamma händer i de fysiska affärerna som när man handlar på nätet, det vi skulle kunna kalla Klarna-ifieringen av konsumtionen. Att lyckas med direktbetalning utan att råka gå in i en kredit när man köper sina pocketböcker på någon sajt är numera något av en konst. Kreditalternativet är alltid i större stil och kommer högre upp på sidan, det är ibland till och med förifyllt. Utvecklingen mot att smyga på folk krediter som de inte efterfrågat går så fort att jag undrar om vi inte om några år kommer att ha webbutiker där du inte får handla om du inte accepterar att betala din senaste Ferrantepocket i sex löjligt små avbetalningar. Klarna gör inte så mycket vinst på räntan i detta fall, utan det handlar främst om en spekulation i att du inte ska klara att administrera dessa små avbetalningar utan åka på påminnelse- och inkassoavgifter. Detta är själva affärsidén, något som en av Klarnas grundare, affärspressens gullgosse Niklas Adalberth sagt i klartext på en konferens: ”Den bästa kunden är den som inte betalar direkt, men som får en påminnelse och sedan inkassokrav. Så ja, vi är vår egen inkassofirma också men under ett annat varumärke, för att inte förstöra vårt eget varumärke.” (Nej, Niklas räknade inte med att bli filmad och citerad, vd fick rycka ut och mumla någon om att ”Niklas ordval kanske inte var det bästa”. Men i sak stämde allt. Inkassofirman heter Segoria).

Det har redan många gånger sagts att vår primära samhällsroll har skiftat från producentrollen till konsumentrollen. Genom lättillgängliga krediter har finansmarknaden redan förmått skapa övervinster på dem som vi kan kalla gränskonsumenter, de som knappt har råd att konsumera. Paul Mason menar i sin bok ”Postkapitalism” att dessa spelar en stor roll som konsumenter just genom sin relativa fattigdom, eftersom den tvingar dem att konsumera mindre hållbara produkter till högre priser (i form av räntor och påminnelser). Paul Mason menar att samhällseffekterna av detta är av omvälvande karaktär: ”En ensamstående mamma på bidrag, som tvingas till sms-lån och köper hushållsartiklar på kredit kan generera en mycket större vinstkvot för kapitalet än en fast anställd arbetare inom bilindustrin. När alla människor kan skapa finansiella vinster bara genom att konsumera – och de fattiga kan generera mest – förändras kapitalismens inställning till arbete i grunden.”

Klarna har gått ett steg längre och använder all sorts uppfinningsrikedom och småtricks för att även få de av oss som inte strikt taget behöver krediten att ta den. Man använder redan i dag digitala informationsinhämtningsmetoder för att indirekt mäta vår kreditvärdighet; sådant om huruvida man fyller i sina adressuppgifter manuellt eller genom autofill och vilken tid på dygnet som man handlar spelar tydligen viss roll, förmodligen också vilka varor vi väljer. Man behöver inte mardrömma sig i väg till någon framtidsdystopisk film för att inse hur exakt vår kreditvärdighet skulle kunna bedömas om låneinstitutet exempelvis köpte sig tillgång till vårt beteende på Facebook. 

Jag har inte tillräckliga ekonomikunskaper för att kunna dra några mer långtgående slutsatser av den här konsumentsituationen som drar in alla i småkrediter, både de som behöver dem och de som inte behöver dem, en situation som närmar sig kredittvång. Om vi är viktigare som konsumenter än som producenter, kan vi då kullkasta samhället genom att lånestrejka? Och hur bräcklig är egentligen samhällsekonomin om den bygger viktiga vinster på ensamstående mammors påminnelseavgifter för lånet till vinteroverallen? 

Jag kan inte säga det. Mina reflektioner är därför enkla, och kanske lite barnsliga. Den första: jag minns hur jag gjorde stora ögon inför den lånade småkonsumtion som jag såg på resor i Latinamerika när jag var ett barn. Köpa jeans på avbetalning? Det var ett tecken på ett fattigt och ekonomiskt irrationellt land, ett land med återkommande inflationskriser där man fick stryka nollor från sedlarna, och den känslan har jag burit med mig. Den andra: Hur kan detta vara helt legalt? Hur kommer det sig att de enda som tycks som stå på vår sida i detta är små aktörer som de åldrade folkhemshjältarna på Råd&Rön och landets alla hemskunskapslärare? Ser landets myndigheter helt välvilligt på vinster som byggs med lånekonstruktioner som bara nominellt skiljer sig från bedrägeri?