Ledare. Hanna Strömbom.

2017-07-18 04:00

Det var inte jag som slog

När systemfel sätter människors liv i kläm så heter det att det är olyckligt. Beklagligt. Trist att det blivit såhär. Särskilt om det är pengar inblandade.

Det spelar mindre roll att ingen bär ensamt ansvar, eller menade illa, när problemet uppstod. När det är uppdagat går det allt som oftast att åtgärda.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

I förra veckan fick jag ett samtal av Jan Mannheimer i Onsala. Han hade läst vår text om hur hemförsäkringen inte täcker brottsoffer om förövaren bor i samma hem. I vanliga ordalag - en kvinna är i praktiken inte försäkrad och får ingen ersättning – om hon får stryk av sin man.

Vad Jan med rätta reagerade på och var upprörd över är att försäkringsbranschen behandlar problemet som om det vore en naturlag. Någon menar att det kräver en lagändring eftersom familjen är samförsäkrad.

Problemet har funnits under lång tid. Lös det bara! Jans förslag är att respektive familjemedlem har en egen försäkring. Han har naturligtvis alldeles rätt. Paketlösning verkar praktiskt när bolagen ringer, men uppenbarligen fungerar det dåligt och har gjort så länge. Och om en hel bransch känner till ett problem där det kan vara utomordentligt komplicerat för den ena parten i en ohälsosam relation att bråka till sig en egen försäkring så kanske branschen kan ta det ansvaret. Det är ju ändå er vi betalar för vår säkerhet till. Sälj en paketlösning om ni vill, men se till att försäkringen i praktiken är individualiserad.

Ofta blir det stort ståhej, med rätta, när mobbade barn får byta skola istället för att vuxenvärlden flyttar dem som mobbar – eller på riktigt avstyr trakasserierna.

När det kommer till vuxna är det inte det samma. På kvinno- och tjejjourer landet över trängs offer in. Ofta mammor med barn. En del har tur och tas emot av familjer som Jan Mannheimers. “Han hade slagit ut hennes tänder” berättar han om en av de kvinnor som tillfälligt fick skydd i Onsala.

Misshandlande part, nästan alltid män och/eller pappor, stannar i hemmet. Mobbaren behåller tryggheten, de mobbade flyr för sina liv. Och det får fortgå. Accepterat är det naturligtvis inte, ingen gillar en mobbare/kvinnomisshandlare, men systemet är stolpigt.

 

"Kvinnor försöker sopa upp spillrorna av mäns förödelse och får skit för det. Ska det nånsin vara nog?"

 

Att få en jourplats är i sig en chansning. År efter år rapporterar vi om att det saknas lägenheter att slussa vidare till. “Jo vi vet, men vi bygger ju” heter det då. Jo vi vet, men det går för långsamt.

Särskilt med tanke på att det oftast inte ens är det allmänna gemensamma som står för stödet till dem som flytt våldet, det är organisationer bestående av frivilliga krafter som organiserar, räddar, hotas och håller undan. Särskilt med tanke på att liv ruineras. 

Och i allt det här finns en gemensam nämnare. Kvinnor misshandlas. Kvinnor får inga pengar. Kvinnor får flytta. Kvinnor gömmer sig. Kvinnor tar emot och hjälper. Det är inte kvinnorna som är den gemensamma nämnaren. Det är männen.

Alla män är inte skyldiga, men de skyldiga är nästan alltid män. Och när män som grupp orsakar ett problem så är det olyckligt, beklagligt. Problemet kvarstår, himla synd hörrni. Det handlar om manlighet, om normer, om kommunikation, taskiga uppväxter, bristande psykvård – men fortfarande: män.

“Inte ens en man som stampat ihjäl en kvinna får frågan om han hatar kvinnor. Men kvinnor som kämpar mot våld mot kvinnor får frågan om manshat och det är fan inte klokt” sa Katarina Wennstam till Marie Branner i en intervju i GP tidigare i år.

Till och med när kvinnor påpekar att de blir ihjälslagna vänds problemet mot kvinnorna själva. Kvinnor försöker sopa upp spillrorna av mäns förödelse och får skit för det. Ska det nånsin vara nog?

Om Rebecca Solnit inte också blandade in kapitalismen i sin analys skulle vi kunna hoppas på att se henne som standardläsning i skolan. Men skolan ska vara neutral och – ja ni vet.

Solnit konstaterar som så många före henne:

Världen över blir kvinnor våldtagna.

Världen över blir kvinnor ihjälslagna.

Världen över brister skyddsmekanismerna.

Det hänger samman med ett intrikat system av mindre brutala problem. Men det går att förändra.

“Precis som när det gäller rasism räcker det aldrig att offren ensamma vänder sig mot misogyni” skriver Solnit i “Män förklarar saker för mig” och slår fast att det går åt rätt håll. Jan i Onsala är ett bra exempel, han gör något.

På samma sätt som Sofia som talar med skräckslagna misshandelsoffer i jourtelefonen, Åsa tröstar och bäddar för dem som flytt och Fatima talar med barnen som bevittnat hela helvetet kan också Jonas och Ali och Sven-Bertil göra något.
Ett litet steg i taget.

Nä, män är nog inte välkomna i kvinnojouren, men den här gången kanske ni måste uppfinna hjulet. Skapa egna organisationer. Fylla på de nyvakna initiativ som finns. Varför ska jag som är man och snäll engagera mig i vad andra orsakat? Ja, varför ska kvinnor som är snälla göra det?

Män som inte är våldsverkare måste börja hjälpa till. Ni kan börja med den där försäkringsdiffen till exempel. Om ni bryr er.