Ledare. Hanna Strömbom.

2017-05-09 03:00

Det minsta vi kan ­ begära är rättssäkerhet

Frågan om flyktingars framtid är naturligtvis moralisk. Vem behöver hjälpa någon annan, vems är ansvaret och vad får det kosta? undrar Hanna Strömbom.

År 2008 fick jag av ensamkommande flyktingbarn höra att de fått olika beslut beroende på var i Sverige de hamnat. Med hjälp av statistik för asylprövnings-ärenden kunde jag raskt konstatera att pojkarna hade rätt – betydligt fler fick stanna i Uppsala än i Göteborg. Att tillämpningen skilde sig så åt förklarades från Migrationsverket med att en enhet väntat på vägledande beslut. Detaljerna är inte särskilt relevanta så här långt senare – men dåvarande asylprövningschefen på Migrationsverket konstaterade att det var ”besvärande” och ”inte acceptabelt”.

Då, 2008, var det uppseendeväckande. En statlig myndighet kunde inte på ett tillfredsställande sätt förklara varför ungdomarnas ärenden inte bedömdes lika. 

Detta var långt innan den så kallade flyktingkrisen och långt innan omfattande åldersuppskrivningar. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


För snart tre år sedan var det de hungerstrejkande palestinierna utanför Folkets hus som väckte vår mesta uppmärksamhet i flykting-frågan. Politiker såsom Shadiye Heydari (S) och Jonas Sjöstedt (V) besökte tältet där palestinier desperat försökte få förståelse för sin situation. De som fått utvisningsbeslut kunde i praktiken inte återvända och fastnade i limbo.

Palestiniernas sak var en tillämpningsfråga. Alla tyckte att något var tokigt, men ansvariga politiker jonglerade Svarte Petter tillbaka till verket.

Samtidigt konstaterade Amnestys jurist Madelaine Seidlitz i ETC Göteborg att utlänningslagen snarast kunde liknas vid ett lapptäcke och inte fått någon ordentlig översyn sedan 1980-talet. 

Att prövningarna i dag inte anses rättssäkra förklaras ofta med att antalet handläggare nästan tredubblats på kort tid, men det är inte hela sanningen. 

Hela kedjan består av tunna länkar för de vars framtid avgörs av den – och det började långt innan politiker hojtade ”refugees welcome”, ångrade sig, grät en skvätt och stängde gränser.

Vittnesmålen om godtyckliga och förhastade analyser som avgjort asylsökandes liv är otaliga, och i början av året JO-anmäldes Migrations-verket för schablonartade åldersuppskrivningar. I anmälan står att såväl åldersbedömningar som bedömning av asylskäl måste kvalitets-säkras och att Migrationsverkets regler för dessa måste klargöras. 

Tidigare rapporter har också visat att om ärenden överklagas så dömer Migrations-domstolarna olika. 

Och därtill kunde vi i fredags berätta att inte ens kommunerna hanterar de åldersuppskrivna likadant.

Parallellt formas ett folkligt motstånd. Läkare står inte ut. Lärare står inte ut. Präster står inte ut. Framför allt är det de människor som verkligen möter, lär känna, hjälper, tvingas ta adjö av ungdomar som inte står ut. Andra kallar nyss nämnda grupper godhetsknarkare. 

Frågan om flyktingars framtid är naturligtvis moralisk. Vem behöver hjälpa någon annan, vems är ansvaret och vad får det kosta? Det är inte olagligt att tycka att det finns en gräns för hur många flyktingar Sverige bör ta emot. Det är tillåtet att föra samtal om huruvida det är Sveriges ansvar att ta hand om Afghanistans unga eller ej. Det är nödvändigt att prata om ansvarsfördelningen för asylmottagandet i västvärlden. Och så vidare. Det där kommer vi som samhälle kanske aldrig nå konsensus om, just nu tyder åtminstone Sverige-demokraternas opinionssiffror på det.

Men vad de flesta människor brukar kunna enas om är vikten av en rättssäker prövning. Att bli oskyldigt dömd och få sitt öde avgjort på orättvisa premisser är ett återkommande trauma i världslitteraturen.

Att den sturska välfärdsnationen Sverige år efter år nedlåter sig till så här inkonsekventa beslut går det inte att på ett rimligt sätt argumentera för. Att myndigheten som avgör hjälpsökande människors framtid själva konstaterar att de inte håller måttet är inte värdigt en demokrati. Att tusentals samlas under upprop som ”Vi står inte ut” är ett moraliskt bandage på ett blödande sår. 

Den tillfälliga asyllagstiftningen är kritiserad – och bör i allra högsta grad bara vara tillfällig då den också lagts på en lägstanivå. Såsom bland andra advokat Ignacio Vita konstaterat så medför den därtill att det blir upp till Migrationsverkets handläggare att säkerställa att Sverige uppfyller internationella konventioner. Han har fått medhåll av Migrationsverkets egna rättschef Fredrik Beijer. Låt den tillfälliga lagen förbli tillfällig. 

Och mer plåstrande på den snåriga utlänningslagen verkar bara leda till mer kaos. I höstas gav till exempel Lagrådet regeringen bassning då ett föreslaget tillägg uppfattades som förvirrande och svårt att tillämpa. 

Skynda i stället på starten av en total översyn av utlänningslagen. Hasta dock inte genom själva arbetet utan utgå från mänskliga rättigheter och de internationella konventioner som Sverige åtagit sig att följa. Låt insatta jurister som jobbat praktiskt för rättssäkra prövningar, människorättsorganisationer, engagerade asylrättsaktivister och andra pålästa delta i det utvecklande arbetet. 

Starta en oberoende granskning av varför Migrationsdomstolarnas prövningar skiljer sig åt. 

Kräv därtill politiker som vågar dränera grunden från denna sörja som ingen riktigt vill ta i. Låt en reformation börja och helst i går.