Ledare. Hanna Strömbom.

2017-10-31 03:00
Foto: Lars Pehrson / SVD / TT

Det är inte EU som ska definiera våra behov

Försök sammanfatta Sverige i fem ord. Folkhemmet, Zlatan, midsommarfirande, Wallenberg och Foppatofflor. Leken kan pågå i en evighet. Och det är dags att leka den.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Innehållet som EU-topparna ska diskutera i Göteborg är inte dåligt, på ett filosofiskt plan. 20 punkter kallas för en social pelare och om man ska föröka stadga upp det europeiska bygget med en sådan måste den givetvis hållas bred – ingen tror att den utritade världsdelen är unison.

De tre kapitlen i pelaren utgörs av ”lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden”, ”rättvisa arbetsvillkor” och ”social trygghet och social integration”.

Problematiskt är att den inte garanterar någonting. Såväl juridiskt som ekonomiskt och i en del fall även intressemässigt finns stora frågetecken. Detta blev grunden till en stundtals ganska eldig – i EU-mått mätt – diskussion på Eurocities förberedande konferens i förra veckan. Fina förslag betyder inte att ord blir till lag, bokstavligt talat. Och bland andra Anna Johansson (S) konstaterade att sisådär tre till fem års finansiering för sociala projekt allt för ofta bara räcker till att skapa en metod. När den väl ska användas för förändring är pengarna slut, cirkusen får sälja attraktionerna och börja på nytt. Långsiktighet står överst på önskelistan, en punkt att vara överens om.

Företrädaren från Aten var trött och konstaterade att integration ju låter fint, men att många av de tusentals flyktingar som fastnat i hennes stad inte vill integreras utan bara komma därifrån. Det finns ju en värld utanför Europa också och asylpolitiken kan vi knappt komma överens med varken närmsta grannland eller oss själva om.

Men åter till visionerna. Om man applicerar punkterna på Sverige är flera på en god nivå här. Vi har långt kvar till ett verkligt jämställt samhälle, men vi kan anmäla diskriminering på jobbet. Och vi har förvisso alltför ofta allt för få pedagoger i förskolan – men jämfört med andra så har vi maxtaxa och goda möjligheter till barnomsorg. Det är lätt att tänka att vi är bra, att andra kan lära av oss. Jantelagen gäller också ofta bara inom Sveriges gränser. Margot Wallström konstaterade en gång att svenskar i hennes sammanhang ofta tåligt väntar ut motparten innan de konstaterar att ”In Sweden we do like this ... ” och förutsätter att det sätter punkt för diskussionen.

Men vad den sociala pelaren nu också sätter fingret på är hur vi faktiskt halkat baklänges i flera hänseenden. Göteborg stoltserar med satsningen Jämlikt Göteborg som inspiration för andra och det är väl fint.

Men kan vi ärligt påstå att ”utsatta människor har rätt till lämplig hjälp och skydd mot avhysning” när barn vräks från sina hem? När samhällsinstitutioner samarbetar för att röja undan tillfälliga boenden för fattiga romer som diskrimineras i sitt hemland? När Moderaterna slår knut på sig själva för att slippa behöva se dem?

Kan vi ens hävda att alla i praktiken ”har rätt till långvarig vård och omsorg av god kvalitet” när Sahlgrenskas personal skriker sig hesa över situationen i vården?

Kan vi lova att alla erbjuds ”rätt till god, inkluderande utbildning” när rektorer över hela stan skriver under på att kvalitén på intet vis är densamma och att det är sorgligt?

Dubbelskift, låglönejobb, EU-migrant, rättssäkerhet, sommarstuga.

Det här bör vi tala om. Vi talar förvisso om det nästan hela tiden, men kanske kan vi faktiskt använda den sociala EU-pelaren till vår fördel. Vi kan nyttja den för att flytta fokus från den fackfientliga och bokstavstroende marknadsfixeringen som drabbat inte minst arbetsmarknad, bostadsmarknad och skolan. Vi kan använda tillfället till att peka på att det som i debatten utmålas som vänsteråsikter faktiskt handlar om rättigheter. Det är grundläggande frågor som avhandlas och kanske kan vi den här gången försöka använda den där enorma institutionen som känns långt borta till att hjälpa oss. Nej, tyvärr tror jag inte att EU kommer styra upp skiten, men det kan ses som hjälp till självhjälp.

För i grunden handlar det om att vi själva måste definiera våra behov. Och om de fina salarna verkligen ska sätta behov på pränt så måste de ner i smutsen, myllan, hos gräsrötterna. Vi måste formulera vad som kan göras för dig, för mig och för grannen.

Göteborgs stads medborgarförslag är ett strålande sätt att få in små och stora förslag på önskade åtgärder – gör en för sociala mer långtgående och långsiktiga förslag! Det kostar inte mycket att lyssna, det breddar det demokratiska inflytandet och det kan hjälpa oss att reflektera över vår gemensamma framtid. Släng gärna upp fysiska tipslådevarianter i respektive stadsdel också – alla har inte dator eller smartphone och långt ifrån alla slösurfar på kommunens egen sajt. Ställ också specifika frågor som faktiskt ger en fingervisning om hur vi vill ha det här och hur det kan kopplas till Europa. Ska vi kräva av storebror EU att de ska lyssna på oss så måste vi också kunna kommunicera vad vi faktiskt tycker och vill, oftare än vart fjärde år.

Hyresrätt, barnbidrag, folkhögskola, fackombudsman, smörgåstårta.

Vi ska nyttja tillfället att sätta den lägsta ribban, att avgöra vilka nödlösningar som faktiskt måste till – oavsett om Bryssel och Strasbourg bidrar. För medan bonden söker fru och Hemnet är ett utbrett missbruk ökar klyftorna och från detta får vi inte låta oss distraheras.