Ledare. Thomas Sterner.

2017-07-12 03:00

Därför bör havsnöjen regleras - innan det är för sent

Sommaren har äntligen kommit och jag sitter vid bryggan och läser. Det är för blåsigt att ge sig ut på havet. Jag har funderat en hel del kring hur man bäst skall utnyttja den fantastiska tillgång till natur som vi har i Sverige. Här finns 2 700 kilometer kust och med alla vindlingar i strandlinjen och alla öar blir det totalt ca 8 000 kilometer strand. Det är faktiskt mindre än en meter per person, men alla är ju inte vid stranden samtidigt så det är en fantastisk resurs och om man vill kan man oftast hitta en ganska rejäl strandremsa för sig själv.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Till kusten kommer nästan 60 000 öar och 100 000 sjöar. Vi har nästan en miljon båtar så det är helt klart ett svenskt folknöje och det borde finnas plats för alla intresseriktningar. Tack vare geografin och allemansrätten är vi klart priviligierade om man räknar tillgänglighet till naturen, till vatten, stränder – och också tillgång till båtar och tid att njuta av sommaren. Detta är dock ett ansvar att förvalta. Jag läser Havs- och vattenmyndighetens utredning om ”Vattenskotrar och andra mindre motordrivna vattenfarkoster” från 2013. Där står bland annat följande:

"Fritidsbåtstrafikssäsongen sammanfaller med den känsliga reproduktions- och uppväxttiden för flertalet av våra arter. Fritidsbåtstrafik orsakar buller, vibrationer och vattenströmmar som bidrar till en ökad stranderosion samt för med sig utsläpp av tungmetaller, olja, bensin och andra kolväten. Ett miljöproblem är den stora andelen av tvåtaktsmotorer bland framför allt de mindre utombordsmotorerna. Generellt släpper en tvåtaktsmotor ut mellan 20 och 30 % av bränslet oförbränt direkt i vattnet. Det finns dock få specifika studier som har undersökt små motorbåtars påverkan på djur och växtliv."

Det är klart att precis som på vägarna så är den enes frihet den andres störning eller problem. Den som vill glida fram i en kajak och se orörd natur, sällsamma fåglar och kanske en säl på en klippa kan få nöjet förstört av en vattenskoter som dundrar förbi. Att vattenskotrar dessutom leder till relativt många olyckor, gör av med stora mängder bränslen och därmed bidrar till både den lokala och globala miljöförstöringen gör inte saken bättre.

Detta är långt ifrån det enda miljöproblemet till havs. Det finns många andra exempel på ”oskyldiga” nöjen som att fiska som faktiskt kan ifrågasättas. Nu när utfiskningen har gått så långt som den gjort i exempelvis Bohuslän där de flesta lokala bestånden av torsk och annan vitfisk är i stort sett utfiskade så kan även småbåtar med dörj och annan enkel utrustning utgöra en fara för en eventuell återhämtning av fiskbestånden.

Frågan kan också ställas om skotrarna överhuvudtaget är ett stort problem? Havs- och vattenmyndigheten uppskattade 2013 antalet vattenskotrar i Sverige till ca 12 000. Många är privatimporterade från länder utanför EU och saknar CE-märkning som garanterar grundläggande krav på hälsa, säkerhet och miljö. De ökar med ca 1000 per år och borde därför vara ca 16 000 stycken nu. Finns det inte plats så det räcker till alla?

Det kan kännas ogint och konservativt att stoppa nya intressen från att växa fram. Det kanske kommer utvecklas nya sporter och aktiviteter och nya användningar i framtiden? Man kanske skall ha litet is i magen och vänta och se?

 

"Nu ligger hela ansvaret på vattenskoterföraren själv att ta reda vilken påverkan man gör, och dessutom kan beteendet inte kontrolleras."

 

Problemet med denna ansats är att det underskattar det enkla faktum att det blir mycket svårare att reglera alla nya fenomen när de etablerat sig. Det kan gälla rib-båtar eller vattenskotrar eller i princip vilken nymodighet som helst. Samhället måste vara någorlunda raskt med att fatta beslut. När väl tillräckligt många investerat i en ny teknologi (de kostar ca 100 000-200 000 kronor) och vant sig vid detta och det skapats jobb i uthyrning, service med mera – då blir det mycket svårare att reglera i efterhand.

Detta har vi sett i fjällen där snöskotrar blivit ett populärt och ganska vanligt kommunikationsmedel. Där har det nu blivit så att de som åker på turskidor ständigt kommer fram sist till utkikspunkterna och får stå ut med avgaser och buller från snöskotrarna som dock blivit så vanliga att försök att reglera dem möter mycket motstånd. Det tycks också vara så att Sverige tvingas av EU-regler att införa mer generösa regler för vattenskoter. 2004 blev det till exempel tillåtet att köra vattenskoter i allmänna farleder.

Hur och var man får köra vattenskoter skall bestämmas av Vattenskoterförordningen (1993:1053). Men det är omtvistat om denna stämmer överens med EU:s lagstiftning om fri rörlighet för varor. Frågan har varit uppe i EU-domstolen och i brist på klara besked bedriver svenska myndigheter inte någon tillsyn enligt vattenskoterförordningen. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit åldersgräns och ”behörighetsbevis” för vattenskotrar och Riksdagen har beslutat om att införa åldersgräns, men ingenting tycks hända.

Man kan jämföra med vägtrafik: Körkort för bil bygger ju till exempel på att man nått en viss mognad (18 år) och fått kort utbildning i miljöpåverkan. Nu ligger hela ansvaret på vattenskoterföraren själv att ta reda vilken påverkan man gör, och dessutom kan beteendet inte kontrolleras.