Ledare. Tomas Kåberger.

2017-11-08 03:00
Foto: Charlie Riedel / TT

Därför att vi vet och inte vet

I Bonn pågår denna vecka ett klimatpolitiskt spektakel. Många som är där tävlar om medialt utrymme för sig själva och sina perspektiv på klimatpolitiken. De officiella delegaterna försöker hantera försöken att stoppa utvecklingen av alternativ till fossila bränslen från några fossilrika länder där nu också kärnvapenmakterna Ryssland och USA står på den fossila sidan.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


De ekonomiska intressen som står på spel är fruktansvärt stora.

När insikten om att utsläppen av koldioxid från fossila bränslen kunde leda till att koldioxidhalten i atmosfären ökade och att detta kunde påverka temperaturen kom i slutet av 1800-talet väckte det litet politiskt intresse. Den svenska professorn Svante Arrhenius publicerade 1896 en artikel i en brittisk vetenskapstidskrift som fortfarande står sig bra som pedagogisk beskrivning av principen. Koldioxid-molekyler i luften släpper fram den kortvågiga solstrålningens energi till jordytan, men samma molekyler absorberar den långvariga värmestrålningen som normalt skickar ut lika mycket energi från jorden. Likt glasrutorna i ett växthus kommer detta att värma jorden.

Fysiken är enkel. Svårare är det att mäta halten koldioxid i atmosfären. En mätapparat mäter ju halten i luften just där man är. Utandningsluft från den som sköter apparaten eller rök från en skorsten, eller många skorstenar i en närbelägen stad, har stor påverkan beroende på vindriktningen. Det gjorde att man hade svårt att förstå mätresultaten och länge hade man svårt att kontrollera om koleldningen påverkade halten i atmosfären totalt sett.

Vid denna tid hade man svårt att med meteorologiska modeller ens hinna räkna fram väderprognoser. Utan datorer löstes svåra matematiska problem i räknesalar där många räknare satt bredvid varandra och räknade för hand. 

Först 1958 kom en professor vid Chicago universitet på idén att skicka en ung doktorand till ett högt berg på Hawaii för att mäta koldioxid i atmosfären. Den luft han där mätte skulle ha blandats ut över Stilla havet och vara ostörd av lokala källor. Efter några år kunde doktorand Keeling bli världsberömd genom att visa en mätserie som visade att koldioxidhalten gick upp och ner under året beroende på att växter tog upp koldioxid under vår och sommar, och sedan förmultnade och släppte ut den under höst och vinter.

Men viktigare var att kurvan också visade att halterna steg för varje år som gick. Man kunde för första gången tydligt se att utsläppen av koldioxid påverkade halterna i atmosfären. Under de kommande decennierna räknade man också på hur mycket koldioxid som släpper ut från eldning av fossila bränslen och från avskogning.

Kvar var ändå ett annat mätproblem: Jordens medeltemperatur, och ännu värre, hur den utvecklas. Det räcker inte att mäta på ett ställe. Vädret varierar från år till år, och den lokala miljön kan ändras. Mätstationer ligger ofta där det bor mycket människor och när städer expanderar påverkas det lokala klimatet. När man samlar data från alla världens mätstationer är dessa inte slumpvis spridda över jorden utan fördelade beroende befolkning och rikedom. Först på senare år har man kunnat mäta från satelliter och få resultat som visar temperaturfördelningen på jorden som helhet.

Under slutet på 1900-talet gjorde datorer att man kunde använda mer sofistikerade modeller för att simulera klimatförändringar. 

Det man då kan göra är att räkna på atmosfären så som den varit och försöka återskapa det som redan hänt. Steg för steg har man på detta sätt gjort modellerna allt bättre på att förklara den utveckling vi sett fram till i dag. Det har också gjort att man blivit allt mer övertygade om att det är människornas aktiviteter som är den stora anledningen till de klimatförändringar vi sett.

Det betyder inte att man kan vara säker på hur ytterligare koldioxidutsläpp påverkar framtidens klimat. Vi vet inte ens konsekvenserna av de koldioxidutsläpp vi redan gjort. Även om vi slutade släppa ut koldioxid i dag skulle jorden fortsätta värmas av den koldioxid som redan finns i atmosfären.

En viktig risk är att uppvärmningen kan starta processer som eldar till snabbare uppvärmning. Till exempel kan marker som nu är frusna året runt tina. Fuktig torvmark kan då börja ge ifrån sig metangas som är en mycket kraftigare växthusgas än koldioxid, vilket gör att temperaturen stiger snabbare och mer mark tinar och ger ifrån sig metan.

Hur allvarliga klimatförändringarna blir för mänskligheten beror också hur bra vi klarar att anpassa oss om tätbefolkade floddalar översvämmas, tidigare jordbruksområden blir obrukbara och ett par miljarder människor måste flytta. 1900-talets urbanisering gick ganska bra. Men dagens flyktingströmmar hanterar vi inte så bra.

Om tio gånger fler tvingas fly under det kommande seklet på grund av översvämningar och hungers-nöd orsakade av klimatförändringar kan lidandet bli enormt. 

Riskerna är tillräckliga för att man skall vilja anstränga sig för att skynda på utvecklingen av förnybar energi. Man behöver inte låtsas att man vet säkert.

Tomas Kåberger
Tomas Kåberger 

Professor i Industriell energipolicy vid Chalmers och ordförande i Renewable Energy Institute, Tokyo. Han var tidigare generaldirektör för ­Energimyndigheten.