Ledare. Catharina Thörn.

2017-05-08 03:00

Bostadsfrågan är central för all form av välfärdspolitik

Med en normerande föreställning om att individer ska sträva efter att få det bättre och finare normaliserades idén om bostaden som en individualiserad statussymbol, skriver Catarina Thörn.

Den 9 maj 2012. På Pennygången -samlas -boende för att demonstrera mot de kraftiga hyreshöjningar som skulle följa på Stena Fastigheters planerade uppgradering av området till ”Nya Pennygången”. På några av skyltarna som bars stod det ”Lyssna på oss – vi bor här” och ”Vi är inte ogräs”.

Det har nu gått fem år sedan demonstrationen på Pennygången och mycket har hänt -sedan dess. Det har varit fem år av återkommande konflikter mellan boende och fastighets-ägare i bostadsområden runt om i landet – där striden gällt nivån på hyran efter renoveringar.

Det är konflikter som en efter en gått till -hyresnämnden och där hyresgästerna gång efter en annan förlorat. Det finns helt enkelt inget skydd mot den här formen av kraftiga hyreshöjningar.

För att råda bot på den obalans i makt och inflytande som finns mellan hyresgäster och fastighetsägare tillsatte regeringen år 2015 en utredning under ledning av Agneta Börjesson.- När den nyligen presenterades startade genast en debatt där inte minst fastighetsägare högljutt deklarerade att detta är slutet för hyres-rätten som boendeform. De hävdade att vi nu går mot en framtid där hyresgäster kommer kunna lägga veto mot nödvändiga renoveringar, att förfallet i fattiga stadsdelar bara kommer att öka och att inga nya hyresrätter kommer att byggas. Det är en dyster bild som utmålas och den behöver sättas in i en historisk och politisk kontext.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Bostadsfrågan har genom historien alltid varit föremål för en kamp – där inkomst och klasstillhörighet tydligt markerat var och hur stort du bor. I denna kamp har konflikten alltid varit tydlig; å ena sidan den om bostaden som ett hem, ett levt rum, en utgångspunkt för att bli och vara en samhällsmedborgare, och å andra sidan, den om bostaden som ett instrument för att göra vinst.

Den svenska bostadspolitiken växte fram i en kamp mot trångboddhet, ockerhyror och bostadsbrist och från 1940-talet och framåt blev bostadspolitiken generaliserad. Målet var att bygga goda bostäder för alla och den allmännyttiga bostadspolitiken sågs som en central och integrerad del av välfärdssamhället.

På 1990-talet förändrades denna bostadspolitik
i grunden. Det första den nytillträdda regeringen med Carl Bildt som statsminister gjorde var att lägga ner bostadsdepartementet. Finansminister Mats Odell (KD) försvarade beslutet med orden: ”Vi har ju inget lastbilsdepartement”. Bostaden skulle nu ses som vilken vara som helst, som köps, säljs och skapar vinster. Begreppet bostadskarriär började prägla debatten om bostadspolitiken. Med en normerande föreställning om att individer ska sträva efter att få det bättre och finare normaliserades idén om bostaden som en individualiserad statussymbol. Var och hur du bor blev nu både en fråga om ekonomisk investering och avkastning samt en markering av din (klass)position i samhället.

Konsekvenserna av 1990-talets omformulering av bostadspolitiken ser vi nu i form av en allt mer ojämlik utveckling på bostadsmarknaden. Samtidigt som trångboddheten minskat generellt i Sverige ökar den bland vissa grupper, i huvudsak bland ensamstående föräldrar och utlandsfödda. Och när allt fler talar om bostadskrisen är det viktigt att komma ihåg att det är en kris som först och främst ska ses som ett socialt och ekonomiskt ojämlikhetsproblem.

Det här är en politisk ödesfråga som träffar samhällsbygget rakt i grunden. För sam-tidigt som det byggs mer än på länge byggs nästan inga hyresrätter, och de få som byggs får en mycket hög hyra. De kommande åren står vi dessutom inför ett läge där hundratusentals lägenheter ska genomgå standardhöjande renoveringar. Detta ska -betalas av dem som redan har allt för lite kvar i plånboken.

Redan år 2014 konstaterade Boverket i sin rapport Flyttmönster efter omfattande renoveringar att dessa renoveringar riskerar att skapa en ökad social polarisering i städerna. Hårdast drabbas pensionärer, ensamstående- med barn och stora familjer. Och enligt -statistiken löper det hushåll som en gång tvingats flytta på grund av en renovering stor risk att -behöva flytta igen. Så skapas en grupp av urbana nomader som tvingas flytta runt
i renoveringsprojekt efter renoveringsprojekt. Och enligt den undersökning som Hyresgästföreningen i Göteborg presenterade i januari 2017 riskerar så många som var tredje hyresgäst i Göteborgs renoveringsområden att hamna under skälig levnadsnivå om hyran höjs med-
50 procent – en hyreshöjning som inte varit ovanlig. Sänks hyreshöjningen till 25 procent är det fortfarande var fjärde hyresgäst som hamnar under skälig levnadsnivå.

 

Se dig omkring i din egen trappuppgång och låt tanken sjunka in.

Att stärka hyresgästers rättigheter, och möjligheter till inflytande över utformningen av sina bostäder, är helt nödvändigt inför framtiden. Men det behövs något mer än det.

Vi behöver en offensiv bostads-politik som återigen sätter bostadsfrågan i centrum för all form av välfärdspolitik. För bostaden är inte vilken vara som helst. Det är människors hem. Och den lilla frågan – om hur var och ens rätt till ett hem ska säkras – avspeglar sig i den stora frågan – hur vi organiserar vårt liv tillsammans
i ett samhälle. Vilka möjlig-heter som ges till vem, för vilka grupper det byggs och med vilken avsikt. Kort sagt: vilket slags samhälle vi vill leva i i morgon.

Det svar vi i dag ger på denna fråga -kommer att prägla våra barns framtid.

Catharina Thörn
Catharina Thörn 

Ledarskribent för dagstidningen ETC Göteborg.