Bortglömd mänsklig rättighet

Nätverket Ingen Människa är Illegal startades i Göteborg för exakt tio år sedan. En diskussion som genomsyrade arbetet så länge jag var med handlade om en ständig reflektion över inställningen till arbetet med papperslösa. Det vi var överens om var att vi inte ville vara en välgörenhetsorganisation. Vi var en grupp som inte gillade nationsgränserna och var trötta på den fästning som Europa hade blivit och som stärktes mer och mer i samband med EU-projektet.

Den fria rörligheten är en helt bortglömd mänsklig rättighet, i varje fall för de som befinner sig på den andra sidan av muren. Flyktingarna är de som egentligen utmanar gränserna. De riskerar sina liv när de passerar gränsen till ett annat land. Flykten till Europa är en omänsklig och livsfarlig resa på grund av alla säkerhetsåtgärder och den hårda gränsbevakningen.

De som trots allt lyckas ta sig in i Europa utsätts för långa processer av asylbehandling och misstänkliggöranden eftersom de har kommit in i landet illegalt. De som tar sig in i landet med visum och pass och söker asyl blir också misstänkliggjorda för att de fått lämna sina länder utan problem med myndigheterna. De flesta får avslag och utvisas, en del lyckas “gömma sig”.

Ingen Människa är Illegal har fungerat som sista anhalten för en del av de papperslösa. Vi har från början varit väl medvetna om att vi inte kan delta i denna kamp mer än att försöka underlätta vardagen för de som lever i den. Vi har kunskap om asylrätten och asylprocessen och känner bra advokater som vi kan förmedla när behovet finns. Vi har kunskap om samhällssystemet och kan hjälpa till med att barnen får en skolplats eller kommer in på olika sjukhus när de är i behov av vård. De vuxna som enbart har rätt till akut vård har vi kunnat hänvisa till Rosengrenska stiftelsen som består av ett nätverk av läkare, sjuksköterskor och kuratorer som jobbar ideellt och har mottagning en gång i veckan.

Ett minne som jag alltid har med mig är en kommentar från en vän som efter tio års kamp fick stanna. Han är en konstnär som tecknat många kritiska teckningar mot regeringen i landet han kom ifrån och kunde därför inte åka tillbaka. Efter tio år fick han till slut uppehållstillstånd i Sverige.

När vi träffades efter beslutet sa han: ”Jag hade nog fått uppehållstillstånd även utan er. Men jag tror jag hade tappat förståndet och blivit galen. När jag insåg att det finns människor i Sverige som står på min sida gjorde det mycket enklare för mig att kämpa för mina rättigheter och uthärda den långa väntan.”

Kampen för mänskliga rättigheter tillhör inte enbart de som berövats dessa rättigheter utan alla människor. Som den persiske poeten Saadi skriver i en vers som står ovanför FN-byggnadens ingång:

”Människor är som delar av varandra eftersom de är skapade av samma ädelsten. Om någon del utsätts för lidande kan inte de andra känna sig oberörda.”