Ledare. Hanna Strömbom.

2017-05-23 03:00

Basinkomst och kortare arbetsdagar också medicinering

Nu hyperventilerar tillväxtsivrarna, men de borde andas ut och ta det lugnt. Ett antal försök runt om i världen har visat att en mindre inkomst utan krav på motprestation, alltså basinkomst eller medborgarlön, inte gjort att folk lagt sig på sofflocket, skriver Hanna Strömbom.

Det heter att vi måste tala om den psykiska ohälsan. Det är helt riktigt. Men den som vågar sig i väg till doktorn för att få hjälp löper en överhängande risk att bara komma hem med tabletter, om ens det. Visst kan det vara rätt medicin för en del, men med tanke på att de så ofta efterfrågade samtalen uteblir är det svårt att veta.

Med ett illa fungerande skyddsnät för personer som drabbas av psykisk ohälsa måste vi på allvar börja se över varför vi mår dåligt. Det är förstås högst individuellt, men stress har blivit den vanligaste anledningen till sjukskrivning och så kan det inte fortgå.

Det behöver inte vara antalet arbetstimmar som orsakar stressreaktioner. Det kan vara fler ansvarsområden efter en omorganisation, att ingen riktigt ersatt den där som gått på föräldraledighet, eller rätt och slätt pressen av att vilja prestera väl. Och helst ska du vara tillgänglig nästan dygnet runt. Vi underskattar behovet av återhämtning.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Allt detta förutsätter förstås att du har en någorlunda stadig anställning – en lyx som många unga knappt vågar drömma om. Att förhoppningen om att kunna stå på egna ben hänger på om mobilen plingar till med sms om några inhoppstimmar eller ej är inget balsam för själen.

Därtill ägnar sig innovativa entreprenörer åt att hitta på nya förnedrande anställningsformer och skräpjobb som rentav kan sätta arbetstagaren i juridiska problem. Det går inte åt rätt håll på den arbetsrättsliga fronten.

Att inte ha något jobb alls är en historia i sig. Du får finna dig i att det är arbetsköparnas marknad, du kan förväntas flytta från vänner och familj och vill det sig inte kan du hamna i en Kafkaartad loop av jobbsökarkurser.

Får du i stället försörjningsstöd är det lättast att inte tacka ja till tillfälliga jobb – arbetar du för mycket blir du av med stödet och riskerar att stå utan hyrespengar i väntan på att processen ska ha gått varvet runt igen.

Återigen kokar det ner till trygghet. En otrygg person vågar inte vara flexibel. Om vi antar idén om att hur vi mår till ganska stor del kan höra ihop med arbetsplatserna vi spenderar våra dagar på, eller utan, så är det inte långsökt att börja där. 

För kvinnor seglade stress upp som vanligaste anledning till sjukskrivning redan 2011. 

Det gör kvinnodominerade arbetsplatser som särskilt goda kandidater för arbetstidsförkortning.

De där som prompt vill se flera procents tillväxt årligen, oavsett vad det innebär för klimatet, de får panik. “Vem ska betala?” tjuter de. Ja, vem betalar för utslitna knän, trasiga ryggar och havererade psyken? Det är inget annat än en prioriteringsfråga. Jo förresten, som en fråga om medkänsla för lågt betalda människor som sliter ut sig i förtid för att ta hand om dem som behöver hjälp så kan man nog också kalla frågan moralisk.

Därtill gick vi en gång ner till åttatimmarsdagar utan att allt gick under.

En än större pusselbit i samhällspusslet skulle kunna vara basinkomst, så kallad medborgarlön. Exakt hur en sådan skulle utformas finns det många alternativ till. Detaljerna kan vi ta när vi kommit överens om att införa den, men grundtanken är att alla får en summa pengar utan krav på motprestation.

Att betala för dem som ändå har en redig lön skulle kunna lösas genom att arbetsgivaravgiften ökades med samma summa så att en del av den månatliga inkomsten rullade in via staten i stället för direkt från arbetsgivaren. 

Pengarna skulle kunna ersätta de studiebidrag som allt för ofta gör terminsstarten till en trasslig historia av makaroner och mammalån. Kombinerat med möjlighet att söka kompletterande bidrag skulle det även kunna ersätta försörjningsstödet som i dag är utformat så att det riskerar att orsaka ett svår-brutet bidrags-beroende. 

En ovillkorad summa till alla skulle medföra mindre byråkrati, färre blanketter att jonglera mellan myndigheter och mer trygghet. 

Nu hyperventilerar tillväxtsivrarna, men de borde andas ut och ta det lugnt. Ett antal försök runt om i världen har visat att en mindre inkomst utan krav på motprestation, alltså basinkomst eller medborgarlön, inte gjort att folk lagt sig på sofflocket. Tvärtom så vågar man söka upp egen sysselsättning, kriminaliteten går ner och hälsan förbättras.

Basinkomst är inte längre en utopisk idé med pilotprojekt i bistert fattiga områden. 

Att politikervärldens just nu mesta guldgosse Emmanuel Macron uttryckt sig försiktigt positivt kan vara fördelaktigt för debatten inför nästa års val i Sverige.

Och bland de projekt som finns just nu märks det finska försöket som pågår med 2 000 arbetslösa. Det har visserligen kritiserats för visst byråkratiskt trassel, men det är spännande att se var det landar och intresset är stort. Bland andra brittiska Independent har rapporterat om sänkta stressnivåer. Senare i år ska kanadensiska Ontario sjösätta ett pilotprojekt med basinkomst för låginkomsttagare.

Basinkomst är en rationell lösning för ett stressat samhälle. Vi ska passa oss noga så att trygghetssystemen inte nedmonteras på köpet, men att ha hyran och det absolut nödvändigaste garanterat ger ett välbehövligt lugn. Och vi måste vrida och vända på de alternativ som finns – eller komma på fler. Att kombinera basinkomst med en arbetstidsförkortning i vården kanske långsiktigt kan leda till att vi behåller tillräckligt mycket vårdpersonal och lyckas bemanna den pressade sjukvården. 

Gratis blir det inte, men “att ha råd” är en mångfacetterad fråga. Hur vill vi må?