Ledare. Janan Zapata.

2017-06-23 03:00

Att skriva ska vara en lek

"Folkbildningens guldålder tycks ha passerat, kanske som ett resultat av att högskoleutbildning blivit mer tillgängligt för fler. Men jag tror även att det hänger ihop med att vårt samhälle blivit så prestationsinriktat."

Från att jag var tretton år har jag skrivit. Under tonåren avverkade jag ett hundratal kollegieblock som ett sätt att bearbeta alltifrån kärlekssorg, en familjemedlems svåra sjukdom till uppdämda upprorskänslor och ett politiskt uppvaknande. Att få stänga in mig i mitt tonårsrum och skriva dagbok kunde vara både en känslomässig ventil och lustfyllt skapande. Det är något speciellt med just dagboksformatet som är så oerhört befriande. Det som skrivs i en dagbok är intimt och hemligt. Texterna blir inte till för någon annan än en själv, ingen har någon förväntan på vad det ska bli och därmed finns ingen prestationsångest.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Många år senare skriver jag fortfarande texter, nästan dagligen, men väldigt sällan i dagbok. Jag jobbar med att skriva ledare och måste väl erkänna att prestationsångesten ofta hägrar med risk att kväva skrivlusten helt och hållet. Belöningen kommer när jag väl lämnat in texten och vid de tillfällen jag får respons från läsarna. Men den går inte att jämföra med den fantastiska känsla som det otvungna skrivandet ger mig. Det är en känsla av att uppslukas i en annan värld. Som när jag var liten och gick helt upp i en lek.

För några år sedan startade en vän och jag en studiecirkel hos ABF som vi kallade Maktkritisk Skribentskola. Den var gratis och öppen för alla intresserade. Trycket blev stort och platserna fylldes snabbt. Vi kombinerade skrivuppgifter med föreläsningar om maktanalys och om att skriva politiska och “attraktiva” (läs publicerbara) texter. Deltagarna fick även chansen att ställa frågor direkt till en redaktör. Fokus låg på att deltagarna skulle få sina texter publicerade, vilket också blev resultatet för många, vissa för första gången. Men framförallt minns jag skrivarglädjen och peppen från alla deltagare som var och en bidrog med sina erfarenheter och kunskaper. I efterhand kan jag önska att vi lagt större fokus på just dessa värden och tonat ner prestationskraven.

Visserligen tror jag fortfarande att det är viktigt att fler skriver politiska texter för att fler perspektiv än idag ska bli återberättade. Men jag tror faktiskt det är viktigare att fler upptäcker glädjen i den lek som det otvungna skrivandet är. Det skulle i förlängningen kunna innebära att fler perspektiv sedan skildrades.

Sverige har en fantastisk tradition av folkbildning som bygger på idén att göra kunskap och bildning tillgängligt för fler. Under den första hälften av 1900-talet var läroverk och universitet ofta stängda för människor med knappa ekonomiska möjligheter och från familjer utan studietradition. För många blev studieförbundens studiecirklar och folkhögskolor ett alternativ. Folkbildningen växte fram genom de här alternativa utbildningsvägarna som på den tiden var knutna till de stora folkrörelserna (arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorna).

En viktig grundtanke inom folkbildningen är människors frivilliga kunskapssökande. Det är lusten och det egna intresset att lära som styr. Deltagarna kan ha nytta av kunskapen till exempel i arbetslivet men lärandet sker på deras egna villkor och utifrån deras förutsättningar. En skillnad mellan bildning och utbildning är synen på kunskap. ”Bildning är det som finns kvar när du glömt det du lärt dig”, lär författaren Ellen Key ha sagt. Bildning handlar mer om insikt och sammanhang än att enbart lära sig fakta. Folkbildningens pedagogik innebär att själva lärandet sker i grupp, där alla aktivt bidrar med sina erfarenheter och sitt engagemang. Teori och praktik går ofta hand i hand. Gemenskapen, nyfikenheten och glädjen att lära tillsammans är ofta det som utmärker folkbildningspedagogiken.

Folkbildningens guldålder tycks ha passerat, kanske som ett resultat av att högskoleutbildning blivit mer tillgängligt för fler. Men jag tror även att det hänger ihop med att vårt samhälle blivit så prestationsinriktat. Att allt du gör ska gå att omsätta i karriär och berömmelse. Behovet av alternativa sätt att skaffa sig kunskap är därför stort. Därför borde vi till en början uppmuntras att skriva utan mål (och därmed prestationskrav).

Dagens studieförbund och folkhögskolor har ett enormt och varierande utbud av skrivarkurser. De flesta kurserna är dyra och/eller handlar om att deltagarna ska prestera någon form av slutprodukt. Skrivandet riskerar att bli ytterligare ett av alla projekt för att förverkliga sig själv. 

Jag skulle därför vilja uppmana studieförbunden att ta fram fler skrivarkurser med fokus på skaparglädjen och leken istället för slutprodukten.