Ledare. Laila Vianden.

2017-07-20 03:00

Att skrika rakt ner i ett hål i jorden

Hur har man mage att ställa krav på villkor och löner när det finns yrkesgrupper som har det sämre? Den frågan ställer sig en irriterad Johan Hakelius indirekt i maj 2013. Han menade att anställda inom omsorgssektorn, särskilt sjuksköterskor, är snorkiga och tjatar för mycket om vilket svårt och viktigt arbete de utför. Hakelius jämför sjuksyrror med butiksbiträden, som har det värre men som han aldrig hört beklaga sig över svårigheter i jobbet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Två månader innan filmades en skånsk mp-politiker när han hånade BIVA-sköterskors löner. Sköterskorna tjänar “60-80 000 kronor i månaden”, hävdade han. “Berätta det för allmänheten så får de fan inget stöd längre.” Bakgrunden var att många av dessa sjuksköterskor nyligen sagt upp sig i protest mot lönesänkningar. Samtidigt hade sjuksköterskestudenternas löneuppror “inte under 24 000” börjat ge effekter – i form av sköterskebrist på vissa håll, och högre ingångslön på andra.

 

"En enkel lösning för att slippa oron för tredje part vore att betala rimliga löner och ge bra villkor."

 

Såhär låter det när yrkesgrupper som tjänar mindre än sophämtare och hamnarbetare gör uppror. Det är aldrig bra, vem det än är som begär högre lön eller bättre villkor. Några av de mer återhållsamma axplocken ger att facken är “orimliga och oansvariga samt hotar dem som har det svårast i samhället” (Vårdföretagarna 2013 när arbetsgivarsidan har lagt ett bud under märket för personliga assistenter). Fackens krav är “orimliga” och hotar att “underminera den svenska modellen” (Almega 2017 när de vill finansiera låglönestatsningar för städare med försämrade anställningsvillkor). Eller varför inte återigen “oansvariga och hotar tredje part” (Vårdföretagarna 2016 rörande förhandlingar kring låglönesatsningen för anställda inom privat vård och äldreomsorg).

Vid varje konflikt upprepas mantrat: orimliga krav, oansvarigt, drabbar tredje part som lider svårt. En enkel lösning för att slippa oron för tredje part vore att betala rimliga löner och ge bra villkor. Men den retoriken sparas till de tillfällen när konflikt hotar kring yrkesgrupper som inte är lågavlönade. Då kallas det lyxstrejk. Yrkesgruppens heder och karaktär angrips och man drar sig inte för att spela ut sophämtare mot sjuksköterskor (Christoffer Fjellner i Aftonbladet den 13 juli). Liknande tongångar har hörts om hamnarbetare. De sägs vara bortskämda, lata “kungar i hamnen” som beter sig osolidariskt mot lågavlönade och bråkar om petitesser.

Nu är den fackliga grundprincipen sammanhållning, vilket arbetsgivarsidan är medvetna om. Det är tillsammans vi är starka nog att driva igenom krav på villkor, säkerhet och löner. Vad arbetsgivarsidan kan åstadkomma genom att försöka spela ut olika yrkesgrupper mot varandra, är oenighet och minskat stöd för fackligt arbete och löneuppror.

De dagliga plågor som dåligt avlönade utsätts för, kan inte avhjälpas av att sophämtare får sämre betalt. Det lyfter inte låglönegrupperna, och nästa gång undersköterskor eller personliga assistenter varslar om strejk, kommer de få höra precis samma argument som förra gången: orimligt, oansvarigt, hotar dem som har det svårast i samhället. Blir pressen tillräckligt hård kommer debattörerna berätta för oss att samhället inte har råd, för det går inte höja skatten, särskilt inte på lyxfastigheter, företag eller finanstransaktioner.

Våren 2017 berättar Kommunal om hur Östra sjukhusets personal går på knäna. Överbeläggningar och personalbrist gör arbetsbelastningen så svår att personalen gråter av utmattning efter jobbet. Många blir sjuka av stressen och facket har lämnat in en anmälan till Arbetsmiljöverket.

 

"När den ekonomiska ojämlikheten växer undermineras sammanhållningen och stabiliteten i hela samhället."

 

Den här situationen beror på utarmningen av välfärden och rovdrift på vårdpersonalens lojalitet med patienterna. Det är en situation som lämnar undersköterskor med löner som är svåra att överleva på, i ett sjukförsäkringssystem där utbrända välfärdsarbetare inte alltid far särskilt väl. Och det är just precis här som hotet mot den svenska modellen ligger – inte i de personliga assistenternas lägsta löner, några hundratal hamnarbetare som inte får teckna kollektivavtal, eller sjuttio vilt strejkande sophämtare i Stockholm.

I Sverige ökar klyftorna samtidigt som den offentliga sektorns andel av ekonomin minskar, mer än i något annat jämförbart EU-land. När den ekonomiska ojämlikheten växer undermineras sammanhållningen och stabiliteten i hela samhället. Hotet kommer från den som motarbetar varje låglönesatsning, den som syftar till att försvaga arbetsrätten, arbetares trygghet och säkerhet, och från den som stödjer utarmningen av välfärden eller liknöjt låter undersköterskor och andra lågavlönade grupper leva med en ständig kniv mot strupen av ekonomisk stress, med alltför få kollegor för att orka den tunga arbetsbördan.

Den socialdemokrati och det näringsliv som vill inskränka strejkrätten bör kanske hålla generalstrejkerna i åminne och minnas varför de uppstod.