Ledare. Sven-Eric Liedman.

2017-02-04 05:44
"Mer än någonsin behövs de offentliga rummen i dag, biblioteken, museerna, föreläsningsverksamheten… "  Bild: Christine Olsson/TT
"Mer än någonsin behövs de offentliga rummen i dag, biblioteken, museerna, föreläsningsverksamheten… " 

ABF:s föreläsningar måste på något sätt fortsätta

Efteråt är det långa informella samtal som fortsätter ut på Järntorget.

Scenen har alltid varit densamma: Trappan i Folkets hus. Ja, en lång trappa är det, och den går utanför huset. Från den kommer man in i en långsmal sal som liksom försvinner bort i ett obestämt fjärran.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Det är här som ABF:s föreläsningar har hållits i åtskilliga år. Det är alltid fullt av folk på dem, ofta intill bristningsgränsen. De som kommer dit är diskussionslystna. Frågorna haglar. Och efteråt är det långa informella samtal som fortsätter ut på Järntorget och än längre.

Jag har varit där och talat många gånger. Det tillfälle som jag minns allra bäst ligger inte så långt bort i tiden: det var när jag talade om min biografi om Karl Marx i september 2015. Det var helt och hållet verksamhetsledaren på ABF, Lena Ulrika Rudekes idé; hon ringde mig, som alltid bubblande av entusiasm, och föreslog att boken skulle ”släppas” just på ABF Göteborg. Så blev det. Hon ordnade med förlaget i Stockholm och skaffade ner 100 exempel av boken som inte hade sin utgivningsdag förrän drygt en vecka senare.

Ja, det var som alltid fullt av folk på Trappan och jag kände en stor munterhet: år av arbete, och nu var allt klart. Det blev diskussion efteråt och jag skrev fler namnteckningar på raken än jag har gjort någonsin förr. Och alla vi som var där kände nog att vi ingick i en gemenskap som inte betydde att vi hade samma åsikter utan att vi hade ett gemensamt mål: att tillsammans försöka förstå världen och oss själva en liten aning bättre.

Så är det alltid med den sortens gemenskaper. Samhället behöver dem. En av våra reella friheter (så annorlunda än struntfriheter som att välja elbolag eller pensionsfonder) är att kunna stråla samman inför något för oss alla viktigt ämne. Vi lider brist på sådana gemenskaper i dag. Så mycket har privatiserats. Själva gaturummet håller på att falla i enskilda händer. Då blir ABF:s föreläsningar extra viktiga. De är ett motgift mot människans ensamhet i ett samhälle där varor är viktigare än människor.

Nu ska ABF lägga ner föreläsningsverksamheten. I februari ska allt ta slut.

Jo, vi har protesterat, skrivit på listor, diskuterat överallt där vi stött på varandra, till exempel i grönsaksaffären på Fjällgatan.

Statsanslagen har skurits ner, säger Conny Pettersson, den nye chefen för ABF Göteborg.

Det låter så otroligt. Vi har en regering där utbildningsministern Gustaf Fridolin är folkhögskollärare. Jag träffade honom åtskilliga gånger innan han blev minister. Vi talade båda lika varmt för folkbildningens betydelse och de offentliga mötesplatsernas nödvändighet. 

Jag har nu försökt få tag i honom, men ministrar får man inte tag i så lätt numera. Jag har i alla fall skrivit brev till honom och får förhoppningsvis svar någon gång. Jonas Sjöstedt tog jag också kontakt med men han hade inte hört något om saken. Har den alls skett, måste den ha smugits igenom.

Jag har förstås mejlat också till Lena Ulrika Rudeke för att få hennes bild. Men nej, inget ännu.

Så försöker vi, många av oss, få klarhet. 

Mer än någonsin behövs de offentliga rummen i dag, biblioteken, museerna, föreläsningsverksamheten … När alternativa fakta och postsanningar – alltså skära lögner och kvalmiga fördomar – får en allt större plats i samhället, när Trump blir president, när Jimmie Åkesson ter sig rumsren för fler och fler moderater – när läget för hela världen ser allt mörkare ut, då måste vi samlas för att motarbeta fördomar och för att återskapa det i samhället som håller på att gå sönder och ur det återskapade frambringa något bättre, helare och mer solidariskt.

Vi ska inte låta föreläsningsverksamheten på ABF försvinna. På något sätt måste den fortsätta. Vi måste engagera staten, vi måste engagera kommunen, men vi måste också engagera oss själva.