Kultur & Nöje.

2014-01-24 11:00
”Jag är fan en panter” är andra filmen om organisationen Pantrarna. Den visas på årets filmfestival. Bild: Press
”Jag är fan en panter” är andra filmen om organisationen Pantrarna. Den visas på årets filmfestival. Bild: Press

”Vi vänder oss till dem som inte vet hur det är”

”Jag är fan en panter” ska visas i samband med Göteborgs Filmfestival. Det är den andra filmen om organisationen Pantrarna och med den vill skaparna nå en större publik, utanför förorten.

Den första dokumentären om Pantrarna finns på Youtube, och när jag frågar varför de gjort en till svarar Leo Palmestål att Pantrarna bad dem. Så jag vänder mig till dem som stått för efterfrågan, Sabrin Jaja och Aftab Soltani.

– Förutom att det är kul att dokumentera vårt arbete så når en film ut till många. Det är ett sätt att få folk att lyssna, säger Sabrin.

Aftab fyller i:

– Den första filmen betydde jättemycket för fritidsgården i Biskopsgården. Där följer man den kampanjen. Och så har det varit väldigt roligt att jobba med de här människorna också.

Det är en sammansvetsad grupp jag möter på ett fik vid Hagabion. Leo har tillsammans med Jennifer Jerez och Anders Rundberg arbetat nära organisationen i drygt två år. Den sistnämnda säger att han aldrig kunnat ana att de inlett ett samarbete som skulle vara för evigt. Projektet är liksom pågående och har förändrat livet för de inblandade. Det om något är problematiskt säger Anders, att dokumentera sina idoler.

”Förorten vet redan vad som pågår”

Första filmen Behandla oss inte som djur visades visserligen på Bio Roy och Hagabion, och därefter har Pantrarna använt den i sina föreläsningar. Men filmfestivalen är något annat, med uppmärksamheten och kanske framförallt målgruppen det innebär. Hur ser de på att en typisk publik på filmfestivalen är vit, medelklass med stort kulturellt kapital, medan deras film handlar om ungdomars kamp i Göteborgs ytterområden?

– Vi vill att en sån publik ska se filmen, säger Jennifer. De i förorten vet redan vad som pågår. Just den finkulturella eliten kan ha mycket åsikter men vet kanske inte så mycket förutom det som berättas i massmedia. Vi vänder oss till dem som inte vet hur det är. 

– Den vita medelklassen är de som sitter på makten, fortsätter Anders. Det är de som i slutändan har makt att förändra. Och kamp behöver båda sidor. Min personliga dröm är att filmen får ett liv efter filmfestivalen.

Leo beskriver Pantrarna som en unik organisation, ett bevis för en annan sorts kraft än bilbränderna som visas i media. Just relationen till media återkommer de till, hur förorterna porträtteras. Det inkluderar att tjejerna hamnar i skymundan, eftersom de ”arga killarna” är mest synliga.

– Tjejerna är utagerande på ett annat sätt. De mobiliserar sig, säger Jennifer. Filmen visar många starka tjejer i ledarposition.

Politikerna pratar – Pantrarna gör

Anders fyller i, som han ofta gör, att tjejer och killar arbetar på samma sätt inom organisationen.

– Men man får se hur historieskrivningen ser ut. Svarta Pantrarna i USA på sjuttiotalet bestod mest av tjejer, men historien handlar ändå om Bobby Seale och de manliga revolutionärerna.

Gemensamt för gänget, som ofta faller in i varandras meningar, är en frustration över dagsläget i Sverige. Sabrin säger att Pantrarna gör demokrati, medan politikerna pratar om det. Filmen visar ett intensivt år, där ungdomar frågar sig vad de kan göra med sin makt. De ungas ansvar handlar inte bara om glöd. Det är ibland en nödvändighet i en social situation.

– Det var vuxna som stängde ner fritidsgården och unga som såg till att den öppnades, säger Jennifer.Klassperspektivet är att barn tvingas engagera sig. Det är bland annat därför inga vuxna pratar i filmen. Ingen ska förklara hur det egentligen är.

Jack Hildén