Kultur & Nöje.

2017-10-06 14:30
Bilder ur Killing Ground, Kuso och Hellraiser

Skräck och monster intar Avenyn

Monsters of film drabbar Göteborg för första gången. Bio Roy fylls med hemskheter 6–8 oktober. Festivalen arrangeras i Stockholm sedan 2012 av några entusiaster som vurmar för genrefilm.

ETC Göteborg tar pulsen på festivalens konstnärliga ledare Johanna Holmin och festivalchefen Ebba Rydqvist Ryan.

Varför har ni valt att fokusera på genrefilm, skräck och science fiction? 

– Genrefilmen har sedan filmens begynnelse symboliserat viktiga delar i hur människor ser på och tolkar vad som händer i samhället. Ofta handlar det om en rädsla för det främmande, en oro inför framtiden och ett sätt att konkretisera något oklar och abstrakt. Genrefilm är också omåttligt populär bland människor som är intresserade av film och populärkultur generellt. Genrefilm, som skräckfilm och science fiction, tros ofta tillhöra en något smalare målgrupp, men vi vet att det finns en bredare publik. Vårt övergripande mål är att vi hoppas kunna öka statusen kring genrefilm överlag: en grupp filmer som fortfarande inte anses vara lika fina eller värdefulla som till exempel drama. Däremot finns det dåligt med filmfestivaler i Sverige som fokuserar på dessa teman, varför vi valt att starta Monsters of film. Nu har det faktiskt börjat blomma upp lite småfestivaler runt om i landet. Bland annat kör vi några visningar tillsammans med biografer i Göteborg och Malmö, och jag vet att Gävle har en skräckfilmsfestival i november. Själva har vi ett stort samarbete med våra skandinaviska kollegor i Norge, Danmark och Finland som vi kommer att arbeta ännu närmare med i framtiden, säger Johanna Holmin.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Hur kom ni in på det här intresset? 

– Skräck, science fiction och fantasy – ja, även surrealism och övriga liknande genrer – har ett visuellt språk, en nervpirrande tematik och ett sätt att ta sig an samhällshändelser som hos få andra genrer. Att möta vardagen på ett både upplyftande, skrämmande och visuellt färgsprakande sätt. En möjlighet att spetsa sina egna drömmar, och mardrömmar, för att sedan hamna på jorden igen med båda fötterna på fast mark. Personligen har jag alltid varit intresserad av den här sortens estetik och film. Och när möjligheten gavs kändes det naturligt att ta tillfället i akt och göra något annat än att bara sitta hemma själv och titta. Min första skräckfilm var ”En amerikansk varulv i London”. Då var jag nio år och hade redan läst William Peter Blattys ”Exorcisten” och ett antal Stephen King-böcker. Men mitt första möte med skräck var nog när jag läste om ”Basket case” i en videokatalog när jag var sju. Huu! mysryser Johanna Holmin vid minnet. 

Anser ni att genrefilm har låg status och hur skulle den kunna höjas? 

– Både ja och nej. Science fiction, surrealism och fantasy tycks blomstra. David Lynch hyllas som en surrealismens mästare, ”Sagan om ringen” är närmast klassikerförklarad och megafranchiser som ”Guardians of the galaxy” eller ”Star wars” ska vi inte ens tala om. Men skräck tycker jag fortfarande lider av en del kulturell bashing, absolut. Jag tror synen på skräck i mångt och mycket bär arv från den viktorianska eran, då populärkulturen växte fram och skräcktidningar som Penny dreadfuls massproducerades billigt för en bred publik, och därmed sågs som lågstatus. I dag är kanske inställningen gentemot skräck fortfarande är ett arv från 70- och 80-talen och den så kallade video nasty-eran, då censur och moralpanik skapade en negativ syn på skräcken. Censurens aggressiva tillvägagångssätt provocerade då filmskapare att överträffa varandra i skräckel och gränsöverskridning, och genren fick väldigt sensationslystna strålkastare på sig, och blev också otroligt grabbig och macho. Vilket är synd, för skräckens funktioner är långt mer komplexa – den utforskar våra sociala rädslor, ångestkänslor, trauman och sådant vår mänskliga hjärna inte förstår. 

Men jag tror det börjar bli bättre. Det finns monsterkurser på universitetet, skräck inom litteraturen är på frammarsch och filmen ”Det” slog alla box office-rekord. På Monsters of film vill vi försöka styra bort skräckfilmen från det gamla mörka debatthörnet där den lurat så länge och öppna upp till ett mer inkluderande samtal och sammanhang för skräcken. Vi vill bjuda in fler alternativa filmer, arrangera seminarier, utställningar och anta nya perspektiv på skräckfilmen för att undersöka och visa på att skräcken har fler och långt mer sociala kopplingar än att bara äckla och skrämma – den är ett sätt att bearbeta vårt subjekt, säger Ebba Rydqvist Ryan.

I år utökar Monsters of film festivalen till Göteborg och Malmö. Hur kommer det sig?

– Vi tycker det är en fantastiskt rolig – och självklar – idé att göra vår festival tillgänglig på flera platser än i Stockholm. Vi vet att publiken finns över hela landet, och det var därför vi också startade vår ”Festival on demand” som vi nu kör för femte året i rad. I år samarbetar vi med SF Anytime som erbjuder ungefär en tredjedel av våra biovisade filmer, plus ett gäng ”bonusfilmer”. Men vi vet också att genrefilm-fans gillar att se filmer på stor duk. Det är ju inte alltid att vi som gillar den typen av film får chansen att se filmerna på biograf. Därför arrangerar vi minifestivaler i samarbete med Bio Roy i Göteborg och Biograf Spegeln i Malmö, som kör simultana program under helgen 6–8 oktober. Nu har fler biografer i landet hört av sig och är intresserade av liknande samarbeten inför nästa år, berättar Ebba Rydqvist Ryan.

Ni visar musikartisten Flying Lotus omtalade regidebut ”Kuso”. Den kallas för ”body horror”. Vad är det, och hur äcklig är ”Kuso” egentligen?

– Body horror brukar man kalla film som utmanar förhållningssättet till vår egen kropp. Kroppslig förändring, kroppsligt förfall, våld mot den mänskliga kroppen, sjukdomsbilder och liknande. I ”Kusos” fall kan man nog tona ner ”horror” i ”body horror” – det är snarare en urflippad, surrealistisk och filmkonstnärlig odyssé in i en sorts postapokalyptisk värld där människor glatt traskar omkring med allehanda syfilitiska åkommor – och annat icke förklarbart. Personligen tycker jag att ”Kuso” är ett mångmedialt konstverk som är oerhört snyggt och märkligt. Men visst, är man känslig för kroppsvätskor, öppningar och STD-sår ska man kanske avböja, tror Ebba Rydqvist Ryan.

Är Damien Powers Göteborgsaktuella film ”Killing ground” verkligen ”årets bästa film”?

– Haha! Ja, det är ju i betraktarens öga. Men i vår programgrupps ögon ligger den verkligen på topp, och även i de internationella recensenternas ögon. Den är innovativ, utmanande, krävande och definitivt den sortens högspännings-actionskräck som gör att man sitter som på nålar genom större delen av filmen. Personligen tycker jag att filmer som lyckas vända handlingen vid ett eller flera tillfällen alltid förtjänar mycket uppmärksamhet, och ”Killing ground” är sannerligen skicklig på att se till att man aldrig riktigt vet var man har den. Filmen är dessutom mer skrämmande ur ett ”this could happen to me”-perspektiv än till exempel övernaturliga filmer där ”jump scares” är det utmärkande, säger Johanna Holmin.

Årets klassikervisning är Clive Barkers ”Hellraiser”. Varför har ni valt just den?

– I år är det 30 år sedan ”Hellraiser” släpptes på bio. Det är en film som är banbrytande på så många sätt, och som fortfarande är många skräckälskares favorit. Dessutom kan man efteråt gå hem och se del 2 och 3 på SF Anytime, säger Johanna Holmin.

I mars anordnade ni minifestivalen ”Women in horror” i Stockholm. Berätta lite om tankarna bakom den.

– Det är ett återkommande evenemang som arrangeras internationellt över hela världen varje år. Skräckfilmskulturen, speciellt inom filmskapandet, är känd som ganska ”grabbig” och till viss del misogyn, men det är inte hela sanningen. Det finns en uppsjö av skräckskapande kvinnor, även i Sverige, och vi vill passa på att uppmärksamma dem och deras verk med en minifestival en gång per år. Vi tycker det är viktigt att alla historier får komma fram till ytan, säger Johanna Holmin. 

Kan ni tipsa våra läsare några filmer från de senaste åren de borde se? 

– Bland mina favoriter från tidigare år är vampyrsatiren ”What we do in the shadows” av Taika Waititi som snart är aktuell med nya ”Thor Ragnarok”.  2016 års publikvinnare ”Odjuret och hans lärling” är också varmt rekommenderad. ”Prevenge” av Alice Lowe, ”Miss Zombie”, ”The witch” och ”Karate Kill”. Men det är som vanligt svårt att välja, och väldigt många av våra tidigare festivalfilmer finns på dvd och streaming. I år har vi gjort ett samarbete med Vodeville.se som tagit fram samtliga av 2016 års filmer som finns på streaming – och det är väldigt många, säger Ebba Rydqvist Ryan.