Kultur & Nöje.

2017-06-15 19:00
  • Astrid får följa med mamma Yvette till jobbet den här dagen. Bild: Christian Egefur
    Astrid får följa med mamma Yvette till jobbet den här dagen.
  • Anthony Åslund, konstnär och filmmakare, tecknar om androgynitet, OCD och saker som inträffar i hens liv. Bild: Christian Egefur
    Anthony Åslund, konstnär och filmmakare, tecknar om androgynitet, OCD och saker som inträffar i hens liv.

Samsas i seriefabriken

I Serieateljén på Karl Johansgatan samlas en stor del av Göteborgs kreativa tecknare och illustratörer. Här möts politisk satir, groteska illustrationer, morbida seriehjältar och mycket annat.

Serieateljéns historia är egentligen flertalet olika. För närvarande 16 stycken, då det är så många konstnärer som samlas här och har egen eller delad plats. Här finns Yvette Gustafsson som i dagarna släpper ett nytt album med långkörarna Zak och Ting, här finns Anthony Åslund, konstnär och filmmakare som tecknar om androgynitet, OCD och saker som inträffar i hens liv. Här finns Jan Kustfält med en fäbless för det groteska, trasiga och humoristiska och funnits med sedan starten, och många andra. Här finns även Max Gustafsson, ETC-bekant då han publiceras i Dagens ETC och den som startade frilansbyrån Serieateljén.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


– Vi var ett litet gäng som satt i Lagerhuset tidigare. När vi skulle flytta där ifrån så tyckte jag att det vore kul att slänga ihop tecknare under samma tak, så jag började ringa runt till lite kollegor, berättar Max.

Svårt att få det att gå ihop

Det var år 2011, och sedan dess har många kommit och gått i lokalerna. Som frilansande tecknare och illustratörer är det inte alltid helt lätt att få det att gå ihop, och ännu svårare att hålla sig med egen ateljéplats och hyra. Max Gustafsson är så pass etablerad att han lever helt på tecknandet. Jan Kustfält och några av de andra också, men lika vanligt är det att ha ett annat brödjobb bredvid.

– Jag ger ut saker själv och kommer ut med ett nytt album just nu faktiskt. Jag har tidigare kört med crowdfunding, men den här gången vill jag in på bokaffärer och annat, säger Yvette Gustafsson.

Zak och Ting av Yvette Gustafsson. Bild: Christian Egefur
Zak och Ting av Yvette Gustafsson.

Hennes figurer Zak och Ting, om en ängel och en djävul som träffats och hänger på jorden, publicerades tidigare i Nemi mellan 2007 och 2009. Den nya boken är dock längre sammanhållande berättelser än de korta, avslutade som gick där.

På andra sidan av samma rum som Yvette sitter Aurora Walderhaug. Hon är mest känd för sin  skämtserie med skräckgotiska inslag, Mortis Comoedia.

– Jag ser mig mer som konstnär än serietecknare, och jag målar klassiskt. Så jag är väl lite av en udda fågel. Jag har för länge sedan kommit fram till att det jag gör är lite för smalt för Sverige så jag försöker nå ut även internationellt.

Aurora Walderhaugs variant av Döden bär trosor och dansar can-can. Bild: Christian Egefur
Aurora Walderhaugs variant av Döden bär trosor och dansar can-can.

Hennes serie går i Nemi just nu, men det är ändå svårt att få runt det pengamässigt.

– Det är en väldigt oekonomisk serie. Jag lägger ner massvis av tid på tuschning och annat, och det jag gör är väl inte tillräckligt publikt i Sverige.

Ofta målas Malmö ut som Sveriges tecknarstad, och det är väl med viss rätt. Där nere ligger Serieskolan och de stora förlagen som Egmont.

– Malmö har väl lite utnämnt sig själva till seriestaden och mycket ligger ju där nere. Vi hade Optimal förlag här innan, men de gick i konkurs, vilket märktes av, säger Max Gustafson.

Fanns inga skolor

Max Gustafsons figurer och sätt att teckna har funnits med honom sedan barnsben. Han visar talande upp en liten katten Gustaf-figur, som har samma karakteristiska utstående ögon som hans egna ”gubbar”.

– När jag satte igång så fanns det inga serieskolor. Men det fanns klassisk animation, så det har jag pluggat. Men då hade jag redan satt igång och blivit publicerad, så jag är väl rätt självlärd egentligen.

Max Gustafson.  Bild: Christian Egefur
Max Gustafson.

Max ingår i en tradition av samhällssatirisk, politisk serieteckning som tycks ha en speciell ställning i Sverige. Från Arne Anka via skapare som Liv Strömquist och Nanna Johansson till Wisti och andra som publiceras direkt på sociala medier idag.

– Själv skyller jag på Charlie Christensen. I början läste jag rena humorserier som Pyton, men jag kommer från ett väldigt politiskt hem med föräldrar ute på vänsterkanten. Så det politiska växte väl fram. Är man intresserad av något så genomsyrar det nog ens konstnärliga utryck, så det var nog ganska oundvikligt att det skulle gifta sig efter ett tag, säger Max.

Charlie Christensen är skaparen av bland annat Arne Anka.
I Anthony Åslunds fall så genomsyrar det hen gör i stort sätt allt som hen tecknar om.

– Det jag gör är väldigt självbiografiskt. Jag iscensätter allt som händer mig och jag ältar allt som händer mig, säger Anthony.

 

Framför allt berättare

Hen började på serietecknarskola, men började sedan göra musikvideos och animationer istället.

– Jag tyckte det var spännande att göra grejer och lägga upp på nätet. Men sedan när youtube och sådant blev jättestort så var det inte lika kul längre. Då började jag längta tillbaka till serietecknandet. Jag är nog framförallt en berättare.

Varför serietecknandet, i likhet med lejonparten av musik och mycket annan kultur, mestadels kommer från vänster politiskt är en fråga Max Gustafson har ställt sig själv.

– Men som jag upplever det så måste man nog ha ett visst mått av känslighet och empati för att förstå hur en läsare tänker. Och då tänker jag i mitt fördomsfulla huvud att vänstermänniskor med med social omsorg har mer av den sidan. Snarare än den rationella, ekonomiska sidan som många högermänniskor har. Jag vet inte vad man skulle protestera mot som höger? Det är ju deras ekonomiska system som råder, så de behöver inte klaga.