Kultur & Nöje.

2017-10-12 11:45
Bild: Jasmin Storch

Pale Honey - nu som fint vin

Pale Honey kom som en storm med sin minimalistiska rock-electrohybrid och hyllades långt utanför Göteborgs gränser med EP och debutskiva. Nu är duon tillbaka med uppföljaren ”Devotion” där soundet känns igen, men tankarna runt det är något djupare rotat.

Tuva Lodmark och Nelly Daltrey ramlar in på Lagerhusets kafé halvtätt efter varandra. Nelly har slunkit iväg från konstskolan hon pluggar på och Tuva kommer direkt från extrajobbet. Kvällen innan hade de turnépremiär i Linköping, och har fortfarande inte hunnit hem i mellan. ”Devotion” släpps först på fredag den 13:e, men det hindrade dem inte från att turnépremiära ändå.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Den andra skivan brukar lite slentrianmässigt kallas ”svår”. På debuten har man ofta haft all tid i världen att finjustera, medan uppföljaren måste levereras mer direkt.

– Men jag tycker den på några sätt varit enklare att göra faktiskt. Första skivan var mer gamla låtar vi samlade ihop och spelade in, säger Nelly Daltrey.

– Processen har nog varit enklare. Det blev ett idésprut med massa låtar. Men samtidigt så har det varit lite större prestationsångest. Förra gången hade vi inte släppt något och det fanns inga förväntningar, säger Tuva Lodmark.

 

Prestationsångest

Förväntningar är ytterligare en faktor som kan försvåra andraplattan. Har man som Pale Honey dessutom gjort en hyllad debut i ung ålder torde det kunna sätta lite extra press.

– Jag tycker mer det är lite prestationsångest mot varandra. Det är som ett grupparbete där man ska prestera och så får man dåligt samvete om man inte får feeling och tycker om en låt. Eller tvärtom, säger Nelly Daltrey.

Kring 25 klara låtar och ett 40-tal låtskisser har till slut kokats ner till de tio spår som utgör ”Devotion”.

– Det blev lite jobbigare att välja låtar när vi skriver så mycket. Och vi hade kanske lite olika åsikter, säger Tuva Lodmark.

Vid förra skivsläppet, 2015, så lyfte bland annat Sunday Times fram Pale Honey som ”breaking act”. Stereogums var eld och lågor, musikmagasinet Clash drog PJ Harvey-liknelser och i Sverige menade bland annat Aftonbladet att Pale Honey återuppfann hjulet, på ett bra sätt. Att de lät sig inspireras av 90-talets indievåg, som ju skedde innan de själva var födda, och gjorde sin egen grej utifrån det. Hur musiken ska tas emot den här gången har de lite skilda förhållningssätt till.

– Jag tycker det är svårt att inte bry mig. Jag tar nog åt mig på ett personligt plan. Men du är nog lite mer att om någon inte gillar det så är de dumma i huvudet, säger Tuva och tittar mot Nelly.

– Inte dumma i huvudet kanske. Men jag tycker det är så konstigt med tyckande om konst över huvud taget. Det är dåligt för att du bara tycker det. Men jag är likadan själv när jag lyssnar på musik. Jag kan inte förklara varför jag inte tycker om Rihanna, säger Nelly.

 

Osynlig tredje medlem

Duon Pale Honey är egentligen en trio. I alla fall nästan. De skriver musiken tillsammans med producenten och osynliga medlemmen Anders Lagerfors som även spelar med dem live. Men han räknas ändå inte som bandmedlem.

– Nej, han vill inte. Han vill fokusera på sitt producerande, säger Nelly.

På första skivan hade han just mer en producentroll och lade på grejer som gitarrer eller synthar på färdiga låtar av Tuva och Nelly. Den här gången har han varit med redan i idébollandet.

Textdelen sköter de dock själva och tillsammans.

– Tuva gör alla melodier. Hon sätter temat från början, vilket är skönt, säger Nelly.

 

Bild: Christian Egefur

 

"Vi sitter i google docs, och oftast ballar det ur."

 

Att skriva texter ihop är väl inte helt vanligt, men ett vinnande koncept för Pale Honey.

– Vi sitter i google docs, och oftast ballar det ur, berättar Tuva.

– Många bilder på Leif GW Persson brukar det bli, fortsätter Nelly.

– Men det är faktiskt ett asskönt sätt att jobba på. Nelly är väldigt mycket idéspruta. Du skriver så himla mycket bra!

– Men jag hade aldrig kunnat göra det om jag inte haft din grund att skriva på! Du inspirerar mig väldigt mycket.

Och så där håller dialogen på. De hyllar varandra och det märks med all tydlighet hur bra vänner de är i grunden. Tuva och Nelly har flera gånger berättat historien om hur de träffades i åttonde klass. Nelly var ny på Herrgårdsskolan och efter en trevande start blev de bästisar. En skejtande, bandspelande mattelärare uppmuntrade dem att börja skapa musik tillsammans, och sedan dess har de mer eller mindre suttit ihop. Med många, långa timmar i turnébussar, studios och replokaler kan man undra om de aldrig nöter på varandra. Det verkar faktiskt inte så.

– Fast då skulle du sett oss igår, skrattar Nelly.

– Det är nog mer som en långvarig kärleksrelation. Den blir ju också starkare. Eller... ja, kanske inte alltid förresten. Men vi kan gnabbas. Vi har vissa punkter. Du blir ju ledsen när jag gör en viss sak. Och tvärtom med. Jag tror att det är omöjligt att inte känna så ibland, säger Tuva.

– Jag tycker också att vi har en dynamik. Om jag är ledsen så tar du på dig att vara stark. Om en är arg så behöver den andra inte elda på. Vi balanserar upp varandra, säger Nelly.

 

Tvångssyndrom

En av de nya låtarna, ”Get this things out of my head”, är speciell för Tuva. Den handlar om OCD, tvångssyndrom, som hon fick diagnostiserat när hon var 15 år gammal.

– Det var den textraden helt enkelt. Jag kände att den betydde mycket för mig och när jag gjorde en sångskiss på en av våra låtar så använde jag det, säger Tuva.

Att öppna upp och berätta om tvångssyndromen är medvetet av Tuva. Men samtidigt inte alltid helt lätt att tänka på eller prata om.

– När jag sjunger live, då tänker jag inte så mycket på texten. Men det känns rätt konstigt. Jag har alltid varit väldigt tystlåten och det är inget jag har delat med mig av mer än till en handfull personer tidigare, säger Tuva.

– Det var väldigt jobbigt under de åren, fram tills jag var 18 och fick medicin. Men sedan dess har det varit ganska mycket i schack. Det är som natt och dag i skillnad. Det fanns i allt jag gjorde eller tänkte, fortsätter hon.

 

"Första albumet var vodka Red bull.

Det här är fint vin."

 

I övrigt handlar låtarna ofta om känslor och relationer.

– Jag tycker alla låtar är enormt personliga. Eller kanske inte ”Real thing” då. Den handlar om att ligga, säger Nelly.

– Det är inget ”kärleksalbum”, men handlar väldigt mycket känslor och olika vinklar av dem. ”Someones devotion” handlar till exempel om att avfärda någon på ett ganska kallt sätt medan ”Why do I always feel this way” handlar om att man verkligen vill ha någon, men är aldrig den, fortsätter hon.

Överlag så tror de att publiken kommer känna igen sig på ”Devotion”.

– Jag tycker att vi är väldigt mycket som på förra skivan. Alltså väldigt mycket oss. Men vi spretar nog mer åt de olika hållen som vi spretade åt redan då. Alltså lite mer elektroniskt på någon låt. Lite mer rockigt på någon, säger Tuva.

– Jag tror att det är lite mer genomtänkt, lite ”mognare”. Första albumet var vodka Red bull. Det här är fint vin, säger Nelly.