Kultur & Nöje.

2017-06-16 18:45
Bild: Timo Kangas

Från "Lilla Bronx" till stora världen

Ian Person är bekant som låtskrivare och gitarrist i insomnade Göteborgsbandet The Soundtrack Of Our Lives. Just nu är musikprofilen dubbelt aktuell. Dels som medlem i bandet Pablo Matisse men först och främst med sitt debutalbum "Exit: Highway of light".

I december 2012 tackade The Soundtrack of Our Lives för sig. En viktig bit av Göteborgs rockhistoria gick i graven efter 17 år. Men tyst har det inte varit.

Ebbot spelar in en TV-serie och ingår i en ny supergrupp med Butch Vig från Garbage. Martin Hederos är klaviaturkillen bakom Nina Persson, Ane Brun och i flerfaldiga Grammisvinnarna Tonbruket. Gitarristen Mattias Bärjed turnerar med Refused och Henrik Berggren.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Basisten Kalle Gustafsson Jerneholm driver framgångsrikt Svenska Grammofonstudion. Trumslagarpojken Fredrik Sandsten arbetar åt Göteborg & Co men hördes även bakom Ebbot på GöteborgsOperans föreställning ”1967”.

 

Samlade på sig material

I skymundan har den sjätte länken i bandet strävat på. Gitarristen Ian Person, han med det karaktäristiska IFK-emblemet på elgitarrens baksida. Lite i skuggan av de andra forna medlemmarna i The Soundtrack of Our Lives har Person slipat på sin solodebut. Diverse hinder och förseningar har bara gjort den bättre, tycker han.

– Egentligen siktade jag på att bli klar redan i fjol. Men det händer alltid något knas. Studion där vi spelade in hade köpt ny utrustning men den gick naturligtvis sönder och försenade allt ännu mer. Nu blir det släpp precis innan sommaren och det är ju inte optimalt om man tänker på bokningar av spelningar och festivaler. Ja, man måste ju ha en bokare också!

– Jag har ju inte gråtit blod precis. Samtidigt ville jag inte vänta längre nu. Många av låtarna är ju skrivna för länge sedan. Jag har samlat på mig ända sedan den sista tiden i Soundtrack och framåt, säger Ian Person.

En Person som verkar tillfreds där han tar hemma emot i köket med skön utsikt över staden. Från ett annat rum hörs lättare barnstoj. I vardagsrummet står barnens inramade First Aid Kit- och Katy Perry-affischer och väntar på att omgörningen i deras rum ska bli klar. På ena stereohögtalaren står en maffig CD-box med The Clash, i hallen hänger en inramad My Morning Jacket-poster. På byrån barndomsfoton på barnen, som en släkting kommit med.

Nu har tvåbarnspappan mognat, säger han, och låtit det hela ta sin tid. Och bjudit in andra i den kreativa processen.

– Det har varit skönt att känna att det är okej att ta ett steg tillbaka också, säger Ian Person och berättar hur de eviga egoviljorna i The Soundtrack Of Our Lives kunde fresta på.

Don Alsterberg brukade mixa liveljudet åt Soundtrack (han har även jobbat med alla från Graveyard till José González) och är en av de som fått agera producent för soloskivan. Andra bollplank under produktionen har varit Per Stålberg och Olle Björk från Welfare Studios, som även släpper skivan.

– När det kom till mixandet så är jag lyhörd men ändå ganska bestämd. Det är ju min skiva, det är jag som ska stå för den. Men det är stor skillnad mot Soundtrack där alla skulle in och peta på reglagen och undrade varför deras insatser inte hördes bättre.

Göteborgsbandet The Soundtrack of Our Lives hade sin avskedsturné 2012, efter 17 år på både den svenska och internationella rockscenen. Ian Persson (andra från vänster) var gitarrist i bandet.  Bild: Anders Wiklund/TT
Göteborgsbandet The Soundtrack of Our Lives hade sin avskedsturné 2012, efter 17 år på både den svenska och internationella rockscenen. Ian Persson (andra från vänster) var gitarrist i bandet.

Ingen återförening i sikte

Någon återförening av The Soundtrack Of Our Lives är inte aktuell, enligt Ian Person.

– Nej ,vi var färdiga. Vi tog ju aldrig ledigt för det var ju alltid en ny turné som väntade. Särskilt efter skivan ”Behind the Music” som kom 2001, då var det helt galet, med USA och allt det där. Det snurrade bara på.

Under intervjun snurrar The War on Drugs på repeat i Ian Persons lägenhet. Det säger en del om vart musiken på solodebuten lutar, men bara en del. Från The Soundtrack Of Our Lives har Person tagit med sig det klassiska, breda rocksoundet. Det låter en hel del amerikansk västkust och radiorefränger om det.

 

Punken som ett brev på posten

Musik för stora, cabbade bilar kanske? Så heter skivan också ”Exit: Highway of Light"”och däri vilar en dubbelmening. Ian Person berättar om själva titelspåret ”Highway of Light”:

–Man är ju alltid sin egen största fiende, säger han med en medvetet stark formulering, istället för att välja ordet ”kritiker”.

– Det handlar om att välja ljusets väg. I livet är det ju ofta så att det går sjukt fort mellan högt och lågt. Skivan är någon slags resa och beskriver delvis min resa från 20-årsåldern till idag.

Ett annat tema som dyker upp i Ian Persons texter är utanförskap.

– Det är det som är skivans tema på något vis. Något slags utanförskap, att man inte alltid är välkommen. Där jag växte upp i Askim bodde människor i stora överklasshus och två kilometer åt andra håller låg ”Lilla Bronx” med vanliga hyreslägenheter. Där sköt de folk och det fanns kriminella. Det gick inte alltid hem i de finare salongerna. 

– Jag växte upp med tre äldre tjejsyskon och mamma. Det spelades alltid mycket musik hemma. Mina första plattor var ”All Things Must Pass” med George Harrison, ”Goodbye Yellow Brick Road” med Elton John, ”Machine Head” med Deep Purple och så en skiva med Ekseption. De gjorde rockversioner av klassisk musik. Det var magiskt att sitta där med hörlurar och bara sjunka in i musiken, minns Ian Person.

I samband med punktiden uppstod ett kompisgäng som träffades och skejtade, festade och spelade musik. Bland dessa fanns Ebbot och Emrik och snart spelade Ian Person i deras band Union Carbide Productions respektive Stonefunkers.

– Min granne Christian Ekerfors ville spela trummor, han spelade senare i Stonefunkers. Vi var nio-tio år gamla, började skejta och så kom punken som ett brev på posten.

 

Har gjort mycket filmmusik

Det här med punktiden har återvänt för Ian Person. Samtidigt som solodebuten släpps är Ian Person aktuell i ett annat projekt. Hardcorepunkiga kvartetten Pablo Matisse har just släppt sin debut-EP digitalt, på bland annat Spotify.

– Samuel Järpvik och Mikael Björklund från Affordable Hybrid hade en tanke om att spela hardcore punk. Per Stålberg, som var med i Division of Laura Lee ville bara sjunga så de behövde en gitarrist och frågade mig. Det är otroligt kul för jag är uppväxt med Black Flag, Social Unrest och allt vad de hette. Amerikansk hardcore. 

Ian Person berättar att EP:n ska följas upp med en till och sedan ska de slås ihop till en fullängdare.

Ian Persson är dubbelt aktuell. Förutom solodebuten har han jobbat med hardcorepunkiga bandet Pablo Matisse, som nyligen släppte en debut-EP digitalt.  Bild: Press
Ian Persson är dubbelt aktuell. Förutom solodebuten har han jobbat med hardcorepunkiga bandet Pablo Matisse, som nyligen släppte en debut-EP digitalt.

– Allt är väldigt do it yourself. Det är uppfriskande efter all den apparat som omgav Soundtrack hela tiden.

Att det inte blir något mer Soundntrack är en sanning med modifikation. För frågan som besvaras när intervjun är slut handlar just om soundtrack. Alltså riktig filmmusik. Ian Person har gjort mycket musik till filmer om snowboarding, till reklamfilm, en dokumentär om Blåvitt, till Peter Birros dramaserie ”Viva Hate”.

– Den 14 september har "Eternal Road" premiär, en finsk film som jag och Kalle från Soundtrack gjort filmmusik till. På ett sätt är det någon slags cowboyfilm, fast egentligen är det väl en politisk thriller. Den handlar om när amerikaner, kanadensare, finländare och svenskar for iväg ut på landet, i Sovjetunionen, på 1920-talet. Där jobbade de i collective farms och det var starka amerikanska influenser där, med blues och jazz och annat.

– Från början sa regissören Antti-Jussi Annila att vi specifikt skulle spana in ”No Country For Old Men”. Jaha, där kommer ju musiken först en timme och tjugo minuter in i filmen! Hur ska detta gå, tänkte vi. Men ju närmare vi närmade oss deadline desto mer musike ville Annila ha till filmen. Vi hade ett och ett halvt år på oss men de sista två veckorna blev det snabba bud. Ett otroligt spännande projekt.

– Vi höll det minimalistiskt. Det fanns ju ingen elektricitet på landsbygden på den tiden filmen utspelar sig, så vi fick verkligen använda fantasin, leka oss fram.

De två barnen i det angränsande rummet behöver också få leka sig fram. Så med detta lämnar vi Ian Person till kvällens soundtrack i hans liv.

Egen skiva för första gången

Fredag 16 juni är det releasespelning för Ian Persons solodebutalbum ”Exit: Highway Of Light”. Spelning och signering på Bengans från klockan 19.30.

Ian Person spelar i Stallebrottet Malmön den 1 augusti. Klockan 19.00-23.00 är det rockkväll med Slowgold, Magnus Lindberg och Ian Person.

2006 släppte projektet Diamonds In The Rough ett självbetitlat album, men det här är första gången Ian Person står som ensam avsändare till en skiva