Kultur & Nöje.

2017-05-17 15:00
Kardo Razzazis föräldrar var bägge berömda sångare från Kurdistan. De spelar bägge en stor roll i hans monolog ”Allt som blev kvar”, fast på lite olika sätt. Bild: Christian Egefur
Kardo Razzazis föräldrar var bägge berömda sångare från Kurdistan. De spelar bägge en stor roll i hans monolog ”Allt som blev kvar”, fast på lite olika sätt.

Ensam på scen i utlämnande monolog

I ”Allt som blev kvar” står skådespelaren Kardo Razzazi ensam på scen och spelar upp minnen från sitt liv och den resa han har gjort. Personligt, öppenhjärtigt, men även humoristiskt om ett löfte som bröts, en pappa som inte var där och ett liv som är lika ovanligt som alla andras.

Bredäng, Stockholm 1995. Kardo Razzazi har fått perfekt friläge med bollen någon i laget, där hälften tycktes heta Ali, så alla fick något tillagt smeknamn, har spelat fram. Kardo Razzazi klipper till, får perfekt träff och tittar direkt bort mot sin pappa, som äntligen, äntligen har kommit för att titta.

– Men pappa tittar inte. Han sitter och läser en bok.

Den korta scenen, där Kardo Razzazi har gestaltat sin barndoms fotbollstränare, humoristiskt målat upp en bild av förvirringen kring att alla hette Ali, för att direkt bryta av det höga tempot med besvikelsen över en pappa som inte såg, visar effektivt upp vad monologen ”Allt som blev kvar” handlar om. En personlig, öppenhjärtig men även humoristisk pjäs om Kardo Razzazis egna uppväxt. Den handlar om barnåren i Bredäng, relationen till en frånvarande pappa och kämpande mamma men framfö rallt om hur det känns när livet sviker en.

– Tankarna på en monolog började redan 2011, precis efter examen från scenskolan. Jag hade fått en resa till New York av min syrra och hennes man i examenspresent och ville gå och se något på Broadway. Jag missade Pacino i ”Köpmannen från Venedig” med någon månad, så i stället gick jag och såg John -Leguizamos enmansföreställning och blev helt blown away. Den var väldigt inspirerande.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Skrev på kvällarna

Sedan blev tankarna vilande ett slag. Han är inte snabb, seg i starten och tänker för mycket innan han kommer till skott enligt sig själv.

– Jag började här på Folkteatern 2015 och då högg jag Frida (Röhl, konstnärlig ledare, reds. anm.), och hon sa ”Bara kör”!

Med en viss känsla av att ha tagit sig vatten över huvudet började Kardo Razzazi att skriva på kvällarna när han inte stod på scen med Folkteaterns ”Hamlet”.

– Förutom ångesten och stressen så var det kul. I början kände jag att jag inte har något att berätta. Men alla runt omkring mig tyckte att; det har du ju visst det!

Kardo Razzazis föräldrar, Naser och Merzîye var och är bägge berömda kurdiska artister, sångare, med karriärer både i Kurdistan och i Europa.

– Det gav mig en rätt annorlunda uppväxt med ögonen på sig. Deras kändisskap är på både gott och ont. Jag har nog blivit lite hämmad, och fått tänka för mycket på hur jag ska föra mig. Att jag representerar familjen och inte vill skapa någon huvudvärk för mamma och pappa. Samtidigt har jag fått väldigt mycket respekt. Och hur den respekten utvecklas beror på hur jag tar emot den. Om jag är respektfull tillbaka så finns den kvar, men om jag skulle bete mig som ett svin så skulle den försvinna.

”Made in Kurdistan”

Föräldrarnas resa från Kurdistan till Sverige nämns i pjäsen, men bara kort.

– Den har ju påverkat mig väldigt, väldigt mycket. Jag kommer in på det lite, men mer som glimtar. Det är inte deras historia som jag berättar nu. Jag låg i mammas mage när de kom hit, så det står en liten ”made in Kurdistan” på min ena skinka.

I stället är det Kardo Razzazis egna resa som står i centrum. Ett slags uppgörelse med pappan, hantering av en stor förlust samt ett brutet avtal med sig själv.

– Det börjar med att jag pratar om ett löfte, som jag hade med livet, om att allt skulle vara för evigt. Men det bryts senare. Sedan går jag tillbaka till 1995 och går fram i mitt liv tills den dag då löftet bryts.

Kardo Razzazi understryker att han inte vill hamna i något stereotypt killen-från-förorten-fack med sin monolog.

– Den handlar inte om det. Oavsett bakgrund så vill jag att man ska kunna känna igen sig. Den handlar om livet, kärlek, svek och förlust. Om att växa upp med föräldrar som inte alltid var där och hur man hanterar att förlora någon nära. Jag tror att alla familjer, var man än kommer ifrån, har sådana här saker som finns där under ytan. Men vi pratar inte om det för att vi skäms och tror att vi är ensamma om att ha det på vissa sätt.

Tufft och utlämnande

Även om relationen till pappan får stort utrymme så säger sig Kardo Razzazi i dag ha accepterat att det är som det är.

– Jag målar absolut inte upp pappa som någon idiot. Han vet om att jag gör det här, och som artist själv så tycker han att det är bra.

Men troligtvis lär han inte synas till i publiken.

– Nej, jag tror inte det. Han bor i både Bredäng och Kurdistan igen nu. Det skulle vara tufft om han gjorde det. Det här är det tuffaste och mest utlämnande jag gjort. Men jag måste upp i ringen. Pappa har bara sett mig en gång på de tolv år jag har stått på scen. Jag hör ju hur konstigt det låter, men jag har för länge sedan förlikat mig med att det är så det är. Jag har aldrig tänkt att han ska komma. Men skulle jag själv få barn så skulle jag ... , säger Kardo Razzazi och skakar på huvudet istället för att avsluta meningen.

Vad som hände med Kardo Razzazis mamma är svårare att skriva om inför pjäsen utan att avslöja för mycket. Men hon har att göra med det där löftet och de andra delarna som Kardo Razzazi pratar om.

”Allt som blev kvar” sätts upp fem gånger nu i första svepet. Men Kardo Razzazi själv hoppas på att det ska bli mer, och även kanske turné. Att få göra den hemma i Stockholm där gamla vänner och bekanta enklare hade kunnat gå och titta är
en stor önskan.

Allt som blev kvar

Av och med Kardo Razzazi. Medregi av Ardalan Esmaili.

Specialskriven musik av Albin ”Nibla” Hallberg.

Urpremiär den 20 maj på Lilla scenen, Folkteatern. Spelas till den 27 maj.