Krönika. Anna Fock.

2017-09-06 14:07

För vem har man en bucketlist?

Alla är intresserade av vad kvinnan på scenen har att säga. Vandrarhemmets gäster och besökarna utifrån sitter tysta, koncentrerade, och låter henne alltid tala till punkt innan någon ställer nästa fråga. Med sina nästan 80 år är hon äldst på vandrarhemmet. Min son, då nio, är yngst. Damen på scen, en pensionär från Florida, berättar om hur hon började resa jorden runt vid 70, om sitt skrivande och om hur hon klarar sig på sin pension och några kreditkort. Till slut blir hon avbruten: med en beklagande blick och en gest mot ett fiktivt armbandsur förklarar en av receptionisterna att de måste avrunda och lämna över till nästa gäng på scen så att det är tyst när klockan är elva.

Kvällen med öppen scen avslutas med ett litet framträdande av receptionisterna. Efter att ha avbrutit den äldre världsresenären har de fem minuter på sig. Engelsmannen som agerat konferencier spelar gitarr medan amerikanen som alltid skrattar åt sig själv tar en liten trumma som han spelar på medan han gungar och sluter ögonen med en njutningsfull min. Klockan passerar elva. De som kommit utifrån smiter diskret därifrån. Vi som bor på vandrarhemmet vill inte heller lyssna, men prata eller sova går inte. Tiden går. De flesta ser generade ut. När det verkar som att de inte speciellt välsynkade killarna på scen är färdiga utropar den extatiska amerikanen: ”I feel like jamming!”. Och så jammar de vidare i ytterligare någon halvtimme.

På detta vandrarhem där jag oftast bor när jag är i Tallinn och inte har råd att hyra lägenhet finns en alldeles särskild sorts resekultur. Faktum är att resande är i princip det enda man talar om, och då inte främst Tallinn eller Estland utan om vart man ska härnäst. Är man inte på väg någon annanstans blir det ofta ganska tyst. Att stanna är lite excentriskt och kan rentav betraktas som en smula inskränkt – varför RESER du inte? Även resandet som livsstil avhandlas ibland, men sällan med några detaljer eller kärleksfulla skildringar av favoritplatser. Det handlar mer om hur fantastisk man blir som människa av att resa. Utöver enstaka ester är de flesta som jobbar på vandrarhemmet själva backpackers på mellanlandning.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Han med trumman till exempel, han har varit där i ett par år eftersom han inte har bestämt sig för vart han ska sedan. Vandrarhemmet är hans hem, backpackergänget hela hans sociala sammanhang. Efter ett par år har han inte brytt sig om att lära sig mer än ett par ord på estniska.

Att resa och ”se världen” gör en fördomsfri och ger nya perspektiv, sägs det. Det får mig alltid att tänka på de jammande killarna på vandrarhemmet i Tallinn, de som varit överallt men inte verkar ha intresserat sig för en enda enskild plats och dess invånare. Och så kommer jag att tänka på min bekant Rick, som jag träffade för första gången i Berlin i samband med en Einstürzende Neubauten-konsert. Han var 30 år och det var första gången han lämnade USA. Innan han några år tidigare flyttade till San Francisco hade han bott hela livet i en inskränkt småstad någonstans i centrala Texas. Han hade aldrig varit hobbyantropolog eller samlat på besökta kontinenter, aldrig stått på några imponerande platser och lekt flygplan med armarna utsträckta som på omslaget till någon bok om hur man lever livet. 

Däremot var han mitt i sin helamerikanska artighet en av de mest öppna, nyfikna och fördomsfria människor jag träffat. Visst förstår jag tanken, att man skulle bli mer öppen för omvärlden genom att åka omkring och titta på hur andra människor på andra platser lever sina liv, men ska man räkna anekdoter så verkar det onekligen mer sannolikt att den här typen av resande gör en till ett självupptaget as som snarare än att fundera över hur olika liv kan se ut runtom i världen blir mer och mer intresserad av att skryta om sig själv.

Det är mycket prat om att man ska ha sett, man ska ha gjort. För vems skull har man en bucketlist? Bestiger man berg och hoppar fallskärm för att man gillar känslan av att ha fått sig själv att göra något man egentligen inte vågar eller för att kunna säga att man har gjort det så att man inte råkar dö misslyckad? Jag har sett människor som är 15 år yngre än jag, som varit i fler länder och gjort fler adrenalinaktiviteter under de senaste två åren än jag räknar med att ha gjort totalt sett när jag fyller 50, som haft ångest över att de inte vet vart de ska åka nästa gång och över att de har gjort så mycket att det är svårt att komma på fler saker. Äventyr har blivit något så självklart att de ska vara avklarade så snart som möjligt, utan att fundera på vad man själv verkligen vill, är nyfiken på, längtar efter. Innan den amerikanska pensionären på vandrarhemmet i Tallinn gick av scenen för att göra plats åt de jammande amerikanerna besvarade hon en fråga om hur många länder hon besökt under sina jordenruntresor med ”det handlar inte om att lista länder”. Kanske är jag trist, men jag kan inte annat än hålla med henne.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.