Krönika. Åsa Gustafsson.

2017-05-09 13:00

Väggtidningar, barn! Vet ni vad en väggtidning är för någonting?

Min glädje över att det startats en ny pappersdagstidning 2017 i Sveriges andra stad vet ingen begränsning. Jag börjar tänka på ursprungsidén, viljan och behovet att informera, skvallra, berätta, kritisera, ena. 

Och så ser jag bilden framför mig: hur jag pedagogiskt, tillsammans med byns barn (ja, jag är nyinflyttad bybo), skapar en väldigt lokal väggtidning där vi samlas och pratar kring det som publiceras där. Jag har inte ens hunnit börja presentera idén för de två sjuåringarna innan jag möts av ”Tyst, jag ser på jo-tob!” och ”Jag vill inte veta vad en väggtidning är, jag vill ha en tidning för jag ska måla, NU!”

Jag inser att de är för unga och jag för gammal och börjar fantisera om hur linneskåpet ska se ut i det nya boet istället. Hur lakanen ska förvaras och vikas för att ta minsta möjliga plats. Förundras över hur liten plats en så stor yta som ett lakan är kan ta. Vardagsfascinationer. Välfärdsfascinationer. Eller inte. 

Tänker på mina fattiga förfäder som vävde själva. Vävde själva! Vet ni vad väva själv är, barn?! Vet ni vad det innebär att väva ett lakan själv, barn?! Inga svar. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Samma fråga ställde jag till en som jobbade i en lakansbutik som alltid har rea och vars lakan inte är ”trådraka” – vilket mina förfäders lakan är (jo, de är fortfarande hela och raka) – och därför inte går att varken mangla eller vika rakt. Hen hade ingen aning om vad det var och då tänkte jag att det inte hade spelat någon roll vad de sålde i den butiken – godis, lakan, burkar … bara det gick att sälja. 

Och nu står jag här och slänger de icke trådraka, utslitna, håliga lakanen från den nyss nämnda butiken, medan förfäderslakanen ligger och väntar på att vikas om för att passa in i ”det nya systemet”. 

Jag vet, jag är otroligt nördig här, och jag delar det inte ens med min sambo som ändå är matematiker och borde vara intresserad av ytor, men han är mer lagd åt vågor och den filosofiska delen av matematiken, vilket gör att jag får vika om allt ”linne”. Om det ska bli som jag vill. Och det vill jag. 

Men, hur ska ”det nya systemet” se ut? Jag rådgör med en likasinnad vän och en lika likasinnad i en järnaffär och vi kommer fram till en lösning: ett beprövat system från 50-talet. Och när vi kommer till ämnet ”den lågkantade korgen där broderade smådukar och spets kan få ligga” så händer det. Den likasinnade i järnaffären blir rörd till tårar när vi kommer in på det tydligen känsliga ämnet. Jag med. Med darrande underläppar och tårar rinnande konstaterar vi att vi kan vara sista generationen som suttit med när förfäder (läs mormödrar och farmödrar) broderat, knypplat, sytt hålsöm, lagat nylonstrumpor, bytt slitna spetsar i de hemvävda linnelakanen, broderat monogram på alla handdukar (alla!). Och ännu mer rinner tårarna när vi inser att kunskapen om detta arbete håller på att gå förlorat och kanske är ett minne blott. Eller på sin höjd en hobby.

Samtidigt som vi inser att om vi hade ägnat så mycket tid åt att brodera, väva och göra väggtidningar så hade vi inte haft tid att arbeta och ungefär där fick vi avsluta vårt vältrande i det förflutna. Men här ska ändå vikas lakan. På mitt sätt!

Plus

När sociala medier fungerar som en väggtidning. Upplysande – peppande.

Minus

När sociala medier inte fungerar som dito. Nedbrytande – förnedrande.

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.