Krönika. Anna Fock.

2017-10-04 10:37

Snickaren, kocken, PT:n – överallt skriks det

Sällan blir samtidens obegriplighet så tydlig som när min tioåring visar humorklipp på Youtube. I bästa fall får man se obegripliga samlingar av klipp med skrikande gurkor, sprattlande hiphoppare och saker som går sönder; när barnet förklarat att obegripligheten är hela poängen kan man försöka betrakta det som något slags abstrakt konst.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Värre är det med de så kallade parodierna. De består av klipp från Bamse, Alfons eller någon Astrid Lindgren-filmatisering och följer ungefär samma mönster: det börjar som vanligt, men sedan är något ord som bytts ut mot något egenhändigt inspelat så att Bamse i stället för ”morot” säger ”bög” med målbrottsröst alldeles för nära mikrofonen. En kort sekvens från någon helt ovidkommande film kommer in i några sekunder. Bamse säger ”pung” och en sekund med Skalman loopar tre gånger på raken – crazy! Några tecknade cannabisblad svävar förbi. Bilden skakar till hysterisk musik. Alfons vrålar ”kokain” så mikrofonen spricker. Madicken skjuter med ett inklippt hagelgevär. Roligt!

Okej, de flesta går igenom en fas i tidiga tonåren då de har rätt kass humor, så även jag. Jag och min omvärld ska nog vara tacksamma över att Youtube inte existerade när bästisen Mia och jag, tolv år gamla, gjorde filmen ”Independence Gay” om knarkankor från rymden som skulle ta över jorden och FBI-agenterna Mutter och Skallig som sprängde ankorna med en atombomb som de hade liggande i städskåpet. Men kvällarna då jag blir tvingad att ge video efter video en chans varken börjar eller slutar med 13-åringar som tycker det är helfestligt att sexualisera Bamse eller få Alfons att knarka. Jag slipper gärna ”ge det en chans”, men kan ändå ha överseende med att någon har fått för sig att skapa det hela.

Svårare blir det när jag måste se filmer med vuxna som gallskriker. Sonens Youtubefavoriter, som även jag tyckte var ganska roliga när de var i övre tonåren och gjorde mestadels träffsäkra och roliga sånger och sketcher om nutida fenomen, gick i takt med att fanskaran växte över till att skrika och grimasera tills någons huvud exploderar i en ganska dåligt animerad blodfontän. Och det verkar vara standard i svensk humor 2017. Även bland betydligt äldre komiker, även utanför Youtube. Till och med i tecknade seriestrippar maxas högljuddheten och grimaserna, som om man inte skulle förstå att någon säger dumma saker om vederbörande inte vänder läpparna ut och in, skelar och skriker så saliven skvätter. Hyllade ståuppkomiker skriker. Sketchprogram på tv måste skrikas fram. Och alla skrattar.

Vart och vartannat teveprogram handlar om att någon – en snickare, en kock, en personlig tränare – ska skrika åt folk av någon orsak. Även skräck måste skrikas – det senaste decenniet har oräkneliga gamla eller bara icke-amerikanska skräckfilmer gjorts om och blivit totalt uddlösa efter att man fått karaktärerna att skrika mer och lagt in tittut-skrämsel och läskiga barn, och den nya filmatiseringen av ”Det” slår något slags rekord på den fronten. Knappt en halv minut får gå utan effektmusik eller tillgjorda barnskratt, clownen grimaserar elakt hela tiden och har tänder (och lampor) långt ner i halsen och när det kommer blod ur handfatet räcker det inte med en ballong som spricker utan det sprutar tiotals liter blod med full kraft ända upp i taket. Jag var inte den enda i den estniska bio-salongen som skrattade, men bland mina vänner tycker även de mest inbitna skräckfantasterna att denna orgie i överdrifter är en fantastisk skräckfilm.

Allt detta tänker jag på medan jag sitter här och tålmodigt försöker stå ut med dessa Youtubekomiker och deras grimaser och gallskrik. Tidning efter tidning som börjar infoga små pedagogiska notiser om att en krönika inte är ett offentligt ställningstagande från redaktionen. Oändligt många ironiska kommentarer som förlorar hela sin poäng genom att avslutas med ”OBS Ironi”. Är det verkligen så illa ställt med oss människor att vi har blivit för korkade för att ens kunna bli roade eller skrämda om inte det roliga eller läskiga skriks, viftas och grimaseras i ansiktet på oss?

+ Motdemonstranterna med badkrokodiler i lördags. Roligt och icke-macho. 

- Utöver det uppenbara, nazistmarschen? Lukten i mitt kylskåp.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.