Krönika. Anna Fock.

2017-09-20 12:50

Skam fick mig att ifrågasätta halva min bekantskapskrets

Jag försökte verkligen se ”Skam” och gjorde mitt bästa för att inte bedöma serien efter huruvida den levde upp till de allmänna hyllningarna. När det blev alltför irriterande med de onödiga gula textraderna som anger veckodag och exakt klockslag försökte jag påminna mig om att målgruppen är en generation som tycker att det är roligt med Snapchatfilter och folk som gallskriker på Youtube. Det var en annan tid när jag var 13 år och all aktivitet på fritidsgården avstannade när veckans avsnitt av ”Glappet” sändes; 2017 skulle inga tonåringar andäktigt parkera sig framför en miniserie med cellosoundtrack, teaterskådisar och konstiga måltidsscener.

Och vad gör väl sådant? Det var ändå inte gymnasisters hyllningar som fick mig att försöka se ”Skam”, utan lovorden från mina jämn-åriga och äldre. De som slutade gymnasiet för 15, 20, kanske 30 år sedan men som ändå lycksaligt utropade att ”Skam” på pricken beskriver hur det är att vara ung. Jag blev nyfiken på denna universella skildring av gymnasietidens plågor, så jag försökte helt enkelt skjuta undan mina fördomar mot serien i stort och mot greppet att försöka skapa autenticitet genom att hela tiden tala om vad klockan är. ”Skam” är trots allt ett väldigt bra ord för att sammanfatta den där tiden. Det var inte riktigt högstadiets förnedring – på gymnasiet var det liksom underförstått att man hade vuxit ifrån ren mobbing och direkta trakasserier – men skämdes gjorde man väl mest hela tiden.

Så jag såg helt enkelt fram emot en klockren skildring av det här med att inte komma in i gemenskapen i klassen, inte för att man inte tilläts vara med om man ville utan för att man aldrig fattade att man skulle vara tillsammans med de andra på rasten i stället för att smita iväg och röka ensam. Att ha gamla kompisar från innan man gick om ett år på grund av utbrändhet men inte få vara med dem längre eftersom det enda de brydde sig om var att röka gräs och umgås med andra som delade denna passion.

Att förvisso inte vara medvetet utstött men ändå komma lite för sent till bamba och inte få plats vid samma bord som resten av klassen, försöka vara ihop med en kompis man inte var attraherad av bara för att det var första gången någon ville ha en, skämma ut sig genom att bli olyckligt kär i kemiläraren så att alla märkte det. Att vara så upptagen med att inte bränna ut sig igen att man aldrig riktigt hann eller orkade gå på de där ambitiösa maskeradfesterna som anordnades med ens när man väl själv gick sista året och hade fyllt 18 och kunde gå dit utan att låna någon annans falsk-legitimation, och sedan bli ännu mer stressad över att man inte gjorde sådant fast alla sa att det där eländet minsann var den roligaste tiden i livet. Och kanske mest av allt: räkna ner månaderna tills det var rimligt att flytta hemifrån så att man fick vara i fred någon gång och kunde rå om sig själv och göra vad man ville utan att ens föräldrar lade sig i vart man skulle, vad man hade på sig, vilken musik man pluggade till eller hur mycket kajal ens pojkvän använde.

”Skam” fick mig mest av allt att ifrågasätta halva min bekantskapskrets. Den där serien som enligt dem på pricken beskriver hur det är att vara 16, 17 år börjar ju med en helt normal och söt tjej som har en pojkvän som hon inte lider av att hångla med. De har dessutom någon halvmagisk möjlighet att åka till någons snygga sommarställe och ha en vuxet romantisk helg – låt vara att han dragit ihop en fest med sina polare där – och tjejen är tydligen alltid ensam hemma. Jag gav det ett par chanser till trots att jag egentligen knappt orkade se färdigt första avsnittet, men sedan blev det bara för mycket. Den normala och söta tjejen som har en kille och vars mamma aldrig verkar lägga sig i vad hon gör blir inte bara inbjuden till en fest – folk försöker dessutom övertala henne om att hon ska komma trots att hon egentligen knappt bryr sig.

Och så verkar det fortsätta, vad jag kan se när jag gör nedslag i kommande säsonger. Fester eller alkohol är ingen större bristvara eftersom alla har föräldrafritt mest hela tiden. Någon bor inte ens hemma utan i kollektiv. Den enda gången jag får syn på en förälder i denna serie så är det en sådan där störthärlig, kärleksfull mysmamma som alltid stöttar och inte heller verkar utgöra något hinder för sin dotters hyfsat roliga liv. Jag kan inte låta bli att undra vad fan alla mina bekanta hade för tonår egentligen?

Nej, jag har dåligt tålamod med serier, men om någonting så återgår jag nog hellre till Öppet Arkiv och ”Glappet”. Den må vara teatralisk och ha sina logiska luckor, men i min värld finns knappast en mer klockren bild av hur det var att försöka ha ett socialt liv under gymnasietiden än när Ella och Josefin, klumpigt sminkade och i illasittande klänningar, hasplar fram lögner om fest hos klasskamrater för att gå på dubbeldejt med ett par gifta medelålders män som är de enda som ger dem någon form av sexuell bekräftelse.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.