Krönika. Åsa Gustafsson.

2017-11-08 14:01

När sorg och humor möts i oväntat umgänge

Mamma, ställ en hink vid sängen är du snäll. Jag kanske kommer att kräkas. Jag tror inte det, men kanske, fast jag inte vill. Jag mår väldigt illa, mamma. Godnatt. Jag älskar dig, mamma.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Min ena sjuåring hade inte bara fått en j-a massa godis på en vardag, hon hade dessutom tryckt i sig allt.

Ja, jag hade gått all-in. Pumpaskalle och ”kläutse-kläder” och pumpahinkar för godis. Allt, utom pumpan, i plast (fast vi vet att plasten dödar fisk och fågel i slutänden).

Det visade sig att alla var ute och höll på. En chock för mig som inte hängt med riktigt, dels för att jag tillhör dem som säger allhelgona och inte halloween och dels för att jag inte är en ung förälder och inte har samma direkta koppling till den amerikanska varianten av allhelgona. Jag raljerade lite med en av föräldrarna till de utklädda små; hö, hö, ja, det värsta från USA kommer hit förr eller senare, hö hö. Som för att visa att jag inte gick all-in, men gjorde det för barnens skull. Vad trodde jag? Alla gick all-in FÖR BARNENS SKULL, så klart. Ingen för sin egen. Såklart. Och så skönt. Plötsligt kunde jag slappna av, sätta på mig ett flörtkule-ögon-diadem och gå all-in.

Jo, förresten, en förälder – i banandräkt – gick nog all-in. För sin egen skull. Hon berättade om ett starkt behov av kontrast till sitt jobb hon kommit direkt ifrån. Jobbet som, de senaste dagarna och denna i synnerhet, handlat om att lämna ut uppgifter kring personer anmälda och dömda för sexuella trakasserier och övergrepp. Det är många som begär utlämnande av sådana uppgifter nu. Av förklarliga skäl. Jag hade nog också gett mig hän i hennes ställe.

Bytt ut feg-diademet mot banandräkt och bara gått loss. Men nu jobbar jag ju med att ”bara gå loss”, så då brukar jag ha det som förevändning för att slippa, ”jag jobbar ju med humor och klär ut mig på jobbet ibland så jag känner mig inte bekväm med att klä ut mig privat och bla bla blä ... ”.

Jag hör hur jag koketterar med problemet och att jag får det att låta som att jag har så kul på jobbet och då inte orkar ha det privat. Jag ska ju bara hålla käften och vara glad att jag har jobb ibland och att någon och några över huvudtaget är intresserade av att betala mig för att utföra jobb hos och med dem och dessutom ha roligt och, i bästa fall, till och med få vara rolig på jobbet (även om det är jobbigt, svårt och väldigt tråkigt att jobba med humor ibland, så är det ju i slutänden roligt ... ). Fast nu var det ett tag sedan jag var rolig på jobbet. Och nu har det gått så länge att vardagshumorn har kommit tillbaka till mig. Den brukar komma efter en lång uttråkning. Vardagsskojhumorn. Inte den jag tar betalt för, utan den andra. Med humorn kommer också tomheten. I både positiv och negativ betydelse; vad gör jag nu, för vem och varför finns jag och orkar jag med en A-kasseperiod till, med allt vad den innebär med blanketter och intyg och intyganden? Funderar på att bara skita i det som en annan skattesmitare, fast omvänt. Sedan följer tristessen-tomheten, den som ger plats åt det nya. Nya tankar och idéer. Som barn som har tråkigt; ur tristessen föds kreativiteten. Lite som jag fått förklarat för mig att det är i vargtimmen. Att de som är vakna då, smider planer, hittar lösningar, fattar mod och byter liv eller rentav gör barn. Själv byter jag yrkesbana i vargtimmen. Senaste yrkesbanebytet lutade åt finsnickare i kombination med serietecknare. Jag har ju hammare, spik, en rubank och lite annat som jag tror krävs för finsnickeri samt ett startkit i serieteckneri. Ja, ja, och sedan ser jag mig själv i spegeln och ser att min hud hänger mer än sist jag såg mig i ett så avslappnat icke-tillgjort tillstånd och jag känner att vardagshumorn sviker mig igen för att sedan komma tillbaka några dagar senare, mitt under en begravningsmiddag (efter en begravning av en människa som levt länge och snudd på klart).

Det vackra och roliga i allas berättelser om allt vackert och roligt de haft med den bortgångne. Det vackra och roliga i alla de så olika personligheter en enda människa kan beröra och berika under en livstid. När sorg och humor möts i ett oväntat umgänge.

Lika oväntat som att en i glädje och ren aningslöshet ätit så mycket godis att en måste ha hink vid sängen.

+ Jag tror tamejfan att patriarkatet typ faller, på eget grepp och på andras begäran. Hoppas!

- Försöken att trösta oss som inte får äta sötsaker med att hitta på söta saker med "nyttiga" sötningsmedel. Det är inte gott. INTE GOTT! Äter hellre en tomat. 

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.