Krönika. Åsa Gustafsson.

2017-08-01 18:45

Jag känner mig maktlös och mäktig – och ovanligt uppgiven

Jag är rädd att min rädsla över att hotet mot klotet är starkare än vi tror och kan uppfatta är befogad. Jag är också rädd att barnens rädsla för “Domald Trump” också ska visa sig vara befogad. Jag ÄR ju rädd för karln men jag har ju också en inre tro på och tillit till att motståndet mot honom och sanningen ska segra. Svårare är det med klimatet. Klimathotet. Hotet mot klotet.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Efter en längre tripp till vårt fantastiska Norrland (jag vet, Norrland är stort, men tänk Jämtland - Lappland - Västernorrland), där känslan av både maktlöshet och mäktig kan infinna sig på samma gång, så känner jag mig lite mer uppgiven än vad jag brukar. Eller, jag brukar inte vara speciellt uppgiven, men en uppgivenhetskänsla kan infinna sig ibland, då jag inser att min förmåga och möjlighet att påverka har minskat. Jag vet att jag kan påverka genom mina val av varor och partier och transportsätt.

Jag vet att det hänger på mig lika mycket som på varje annan människa. Jag vet att om vi fortsätter såhär, att se till att alla blir upplysta, oavsett ålder och hemort, så borde vi kunna rädda vår planet och ta hand om varandra, så som vi lärde oss på sjuttitalet då vi “höll Sverige rent” och “spolade kröken”. För mig är det en självklarhet, eftersom det var så starkt inpräntat i mig att göra det. Man dricker inte på en bandymatch och man slänger sitt skräp i papperskorgen, och ska man nödvändigt ha en plastpåse till mackan så får man ta en redan använd. Jag har varit så rädd att slösa med plastpåsar att det tog mig fram till bara för några år sedan, det kan ha varit efter en klimatosmart resa till USA, där jag fick uppleva ziplock (superbra återförslutningsbara plastpåsar, varumärkesskyddade och allt). Och där blev jag fast.

Sjuttitalsidén att inte slösa med plastpåsar blev som bortblåst och nu står jag här och överanvänder och sopsorterar “fin”-plast och tror att jag är snäll mot naturen bara för att jag tycker att naturen är fin och storslagen och att jag lär mina barn att en fjällvandring är meningen med livet, åtminstone den dagen och att dagen tar man som den kommer.... “men tänk om inte dagen kommer?”, frågar barnen när vi äter förkokt pasta, medhavd i en stor ziplock-påse, med plastbestick ur plastkåsa och tittar upp mot fjälltoppen och ner mot trädgränsen och mumsar kråkbär till efterrätt så det står härliga till. Mitt dåliga plastsamvete gör sig påmint mitt i en njutning och jag lugnar mig själv med att vi, väldigt medvetet, tog tåget upp.

- Va? Fast flyget är billigare och snabbare?

Japp, vi tog tåget. Fast flyget är snabbare. Och billigare. Vi tog vårt ansvar. Ska det smaka i framtiden så får det väl också kosta i nutiden, hör jag mig själv tänka högt som svar till alla som undrar varför i h-e vi inte tog flyget? “Ni kunde ju för f-n fått en charter till Grekland för dom pengarna ju!” Ja, hör jag mig själv tänka, nu något högre, men vi ville inte till Grekland, vi ville till Norrland! “Jo, men du kan hitta en flygstol för bara....” Håll käften!

Vi hyr sen bensinsnål bil för att kunna korsa den tåglösa delen av Norrland och barnen leker “akta er för Domald Trump” i baksätet och jag tänker att scenen är som tagen ur Tillsammans-filmen (förutom nya japanska hyrbilen, då förstås), där jag sitter i passagerarsätet där fram och drömmer om champagnefärgade glasögonbågar i sjuttitalssnitt (jo, på riktigt, jag gjorde det) och min sambo, som är man, kör och jag sjuttitalsläser kartan medans både bilens färddator och mobilens dito pratar i mun på varandra.

Oense är de också. Precis som barnen i baksätet, om vad som är värst; en “nördar-snigel” eller “domald trump”. Ett tag håller jag på att tappa fattningen och bli upprörd över den oense stämningen, både mellan färddatorerna och barnen, men sen plingar det till på radionyheterna och jag tappar fattningen över vad jag hör istället; bla bla misstroendeförklaring, bla bla nyval, bla bla allians, bla bla politiskt spel. Och jag blir rädd när jag inser hur olika vi kan tolka innebörden av demokrati. I Sverige. I världen. På Jorden. På klotet. Klimatklotet. Och från baksätet hör jag “får vi inte en glass är du lika elak som Domald Trump!” – de har gaddat ihop sig, de har missuppfattat vad en demokrati är. Jag tappar fattningen och skriker: NEJ! Sen måste vi tanka diesel och då blir det både diesel och glass. Jävla demokrati!

 

Pil upp: “Min” afghanske vän har fått ett positivt besked. Han kan känna lättnad. Nu är det bara resten av hans vänner kvar. Låt det bli lag på att kärlek och omtanke är politik.

Pil ned: Permafrosten. Den tinar och det är inte dens fel, det är vårt.

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.