Krönika. Åsa Gustafsson.

2017-07-04 18:50

Glassen och glädjedöden

Jag måste ha roligt. Jag måste lova mig själv att ha roligt. Jag kan inte gå omkring och vara arg hela tiden. Det blir inte roligt. Inte i längden. Det måste få vara roligt att leva, vara, äta, bada och badda barn.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Ungefär samma ord säger jag till min afghanske vän. Jag håller om honom och ser honom in i ögonen. Du måste äta och du måste se till att ha roligt. Tårarna rinner på mig när jag håller hans ansikte i mina händer och säger, på allvar, att humor är viktigt. Du måste ha roligt både inombords och utombords. Äta glass... Och nånstans där, så inser jag att det kanske är därför han överlevt och klarat sig. Han kan det där med att balansera på sorgens och glädjens tråd. Precis som jag lärt mig att humor ska. För att beröra.

Det är inte roligt att se en ständigt glad människa, vare sig på scen eller i grannskapet. Det är inte roligt att vara ständigt glad heller. Jag har provat. Men den här underbart jobbiga balansgången mellan sorg och glädje, smärta och humor. Det är kul. Emellanåt. Och det får en att orka. Orka bråka med den och de man älskar, för att det kommer ett skratt. Om inte direkt så om några timmar eller dagar. Fast inte häromdan. Det var då jag i argsint affekt, hårdpromenerandes ett låtsasärende i träskor, sa högt till mig själv “Jag måste ha roligt. Jag måste lova mig själv att ha roligt. Och så vidare”. Och nu, först nu kan jag småskratta lite åt det. Men inte då. Det är så många allvarliga saker som händer i världen och omvärlden att jag tappat skrattet. Vardagsskrattet. Och det smittar av sig. Tydligen.

Bara en sån sak som glass. Det är ju roligt. Men nu har det gått och blivit den mest allvarliga sak för mig och mina två små. Det blir bråk och ilska så fort ordet glass nämns. Jag försöker med olika ingångar, tonfall, anledningar. “Glass? hörde jag glass? sa nån glass?” och svaret blir “jag kommer inte få den glass jag vill ha” och “jag ska ta den största glassen, den som jag inte får ta”. Jag testar med medbestämmandetonen och bjuder in till valdebatt och det slutar med att de bestämmer sig och sen rasar det igen “den glassen ÄR ju större än MIN” “jag kommer att ångra mig om jag tar den här, men jag tar den ändå”. Var finns glädjen? Glädjen i sorgen? Glassglädjen?

En väninna till mig sa när barnen var mycket små, att jag skulle vara mycket uppmärksam på barnens uttryck när de för första gången i sina små liv får smaka glass. Och oj vad jag minns det; en chock och förvåning och en temperaturkick. En gommens glädje, som jag kallar den för. En vanlig vaniljpinne på en vanlig badplats vid en vanlig badplatskiosk med något nedbantat sommarutbud i liten frys.

Jag kommer ihåg att jag tänkte att nu är det kört. Nu har de trätt in i sockerlandskapet och kommer aldrig komma ut ur det igen (ni hör, glassglädjen borta – redan där). Men, små barn som knappt kan prata som njuter glass – så rörande. Jag är själv chockad över att jag tycker så, men det gör jag. Tydligen. Och näe, mycket riktigt, de har inte kommit ut ur det landskapet, de är fast. Men var är glädjen? Förstagångsglädjen? Det är ju därför man vill pussas om och om igen för att få uppleva förstagångsglädjen. Men, när det gäller glass är förstagångsglädjen hos oss borta. Men vi slutar inte äta glass för det. Och det har inte bara med jakten på förstagångskicken och göra utan på det enorma utbudet som finns.

Det är i “vår” glassaffär inte bara en glassdisk, utan fem. Och det är här den första glädjedöden kommer in. Det stora urvalet leder till ångest över att ha valt fel istället för glädjen över att få en glass. Jag lyssnar på radion om Albanien och märker att jag känner ett lugn när jag hör om det skrala utbud av matvaror och varor över huvudtaget, och tänker, för en stund, att där hade jag trivts, långt från den kapitalistiska sk valfriheten. ”Nej, det hade du inte”, min afghanske vän har försökt få kontakt med mig. ”Du hade inte trivts där. Och du, jag tycker inte om glass Åsa, glass är inte roligt. Jag tycker att du är rolig. Du säger att du är orolig. Det tycker jag är roligt. Gå hem! skratta! inte gråta!”

pil upp: Den nya sockerfria glasstruten som ligger i en av de fem frysarna - som en dröm för en ”diabeterska” som jag.

pil ned: Vuxna män med dåligt samvete som börjar bossa. Ni är ute, ni tror ni är inne, men ni är ute.

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.