Krönika. Anna Fock.

2017-04-25 18:59

Förbluffande okomplicerat flörtande

Det estniska flörtandet kan vara väldigt underligt, men förbluffande okomplicerat.

Jag har två hem i två olika städer, i olika länder. Därför vill folk alltid veta vad det egentligen är för skillnad mellan dessa platser: Sverige och Estland, Göteborg och Tallinn. Oftast är det svårt. Mina hemländer har en lång historia tillsammans och skillnaderna, hur stora de än är, är inte så uppenbara att de snabbt kan förklaras i ord. Men någonting jag bekantade mig med efter att jag för snart ett år sedan gjorde slut med min partner sedan läskigt många år är det som en vän en gång sammanfattade som ”det estniska flörtandet”.

Ta det här med krogragg, till exempel. Senast jag var singel i mer än en vecka var jag inte ens gammal nog att gå på krogen, och jag har alltid haft svårt att föreställa mig att fenomenet faktiskt existerar.

En utekväll i Göteborg betyder oftast att man hamnar på Andra Långgatan, vid ett bord med folk man redan känner och med en utspädd Falcon i näven. Möjligen blänger man på ett gäng man inte känner vid ett annat bord, men det är svårt att föreställa sig hur någonting sexuellt skulle kunna uppstå under dessa förhållanden.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I Tallinn är det bara att gå någonstans och köpa en öl. Kort därefter är man med stor sannolikhet mitt uppe i ett samtal om rågbröd, med en trumma i knät och en ny kompis som ligger på golvet och sjunger någon låt av -Vennaskond. Hur det ena ska leda till det andra behöver man inte ens tänka på – det blir bara så.

Det estniska flörtandet kan vara väldigt underligt, men förbluffande okomplicerat. I hamnen i Virtsu kom en man i min ålder– solbränd och vältränad men klädd i bruna -gabardinbyxor, nätbrynja och pilotglasögon och med en gammal portfölj släpande efter sig i en lång telefonsladd som var virad om hans överkropp – ombord på den buss där jag satt och väntade på färjan. Han sträckte fram en bankkortläsare och framförde med hjälp av en pantomim en kärleksförklaring till mig och mina tatueringar. Därefter gick han ut, lekte tittut och kastade slängkyssar genom bussfönstret och återvände till sist till den turkosa Lada där hans lika märkligt klädda vänner väntade.

På en festival i Kohila fick jag en saltgurka av en man som, efter att ha presenterat sig som Peeter, ställde sig och låtsades filma bandet på scenen med den tomma fyrkant han formade med händerna. Efter att helt oskyldigt ha frågat om jag var man eller kvinna, eftersom han hade hört att vi inte har några kön i Sverige, undrade han om han var min typ. Det var han inte och jag började tycka att det hela kändes jobbigt, men till min stora förvåning blev han varken tjatig eller aggressiv. Han dansade bara dä-rifrån medan han tog simtag i luften och ropade ”Davaj, davaj”.

Efter allt jag hört från singelvänner genom åren var jag smått skräckslagen, om än nyfiken och ganska lättad, när jag hamnade där själv. När jag stod på Nevskij Prospekt och hade gjort slut visste jag att jag trädde in i en ny fas där jag inte ens skulle kunna ligga med någon utan att bli rånad på hela min själ och där alla jag mötte skulle bete sig sjukt. Men det okomplicerade estniska flörtandet gjorde den första tiden mindre skrämmande.

Det estniska flörtandet är inte ens obekvämt efteråt. Man kan hälsa på ett gammalt ragg när man ses, även om man upptäcker att han mest ser ut som ett öst-europeiskt fyllo och man själv står och häller öl innanför tröjan på en ny flört som -biter en i -armarna.

Huruvida jag fortfarande är singel eller inte har jag inte riktigt lyckats lista ut.

Men om jag framöver får reda på den saken och blir ledsen över svaret vet jag i alla fall att det mesta blir bättre bara jag åker hem till Tallinn, går till Levist Väljas och sätter mig på golvet för att sjunga Vennaskondlåtar.

Plus

Cykelsäsong.

Minus

Att frågan om Nya Tiders medverkan på bokmässan så ofta reduceras till en fråga om åsikter, åsikter om åsikter och åsikter om hur man ska förhålla sig till att andra har en annan åsikt.

Anna Fock
Anna Fock 

Författare, morsa, personlig assistent och cyklist med livsmålet att bli gammal tillsammans med ett gäng Einstürzende Neubauten-fans i ett centraleuropeiskt slott.