En aula i uppror

Vintern året jag fyllde fyra flyttade vi från en liten och trång lägenhet till en större i ett nybyggt bostadsområde. Det var röda trevåningshus med balkong. Vår lägenhet låg högst upp. På sommaren hade jag fått en lillebror. Ett rött skrikande knyte som tog all mammas uppmärksamhet. Mammas och min förtrollning var bruten och jag var djupt missnöjd.

Anita Svensson hade väldigt håriga ben. Detta var något som vi pojkar nogsamt hade konstaterat och också diskuterat vid en rad tillfällen. Vi var unga och pubertala.

Anita klädde sig ofta i vit blus med krås på bröstet och en snäv mörk kjol och alltid i lågskor med klack. Aldrig att hon hade nylonstrumpor.

Det fanns något ivrigt och otåligt över henne. Hon satt ofta på katedern och dinglade med benen. Jag tror inte att avsikten var att visa oss de håriga benen. Det var bara behagligt att sitta så.

Jag hade Anita i svenska under hela högstadiet. Hon var bra. En engagerad och närvarande lärare, kanske den bästa på hela skolan. Hennes lektioner om svensk litteratur var inspirerande. Hennes ögon brann när hon pratade om August Strindbergs författarskap. Hon läste dikter av Gustaf Fröding på värmländska så det sjöng i lektionssalen. Hon fick oss att lyssna, hennes engagemang var stort, smittande och innerligt.

Hon hade, precis som till litteraturen, ett synnerligen gott förhållande till filmen och tog initiativ till skolans filmklubb. En gång i månaden samlade hon alla elever på högstadiet i aulan.

Drygt hundra tonåringar sitter på lösa stolar och väntar på att månadens film ska starta. Anita introducerar, engagerat och ivrigt.

– Ni ska strax få se en modern klassiker, en milstolpe i den svenska filmhistorien, en film som kommer att påverka varenda en av er, säger hon stolt och gestikulerar med händer och armar. Vi applåderar förväntansfullt.

Rullgardinerna åker ned, aulan mörkläggs och 16mm projektorn, som står placerad på ett högt bord i mittgången, skramlar igång.

Svartvita dunkla bilder visas på filmduken. Ansikten dolda under hucklen, mörka händer, en strand och vatten som porlar.

Vid strandkanten sitter en ung man med kortklippt ljust hår. Han pratar skånska. Mitt emot sitter en man i mörka kläder med en lie i handen. Han säger att han är Döden. Dom spelar schack.

Vi sitter till en början andäktiga med hakan på brösten och djupt koncentrerade för att inte missa ett enda drag på schackbrädet.

Men det blir för mycket. Längst fram till höger börjar det tisslas och tasslas, till en början tämligen lugnt men det går snart över styr. Döden får hålla på bäst han vill. Koncentrationen är bruten. Jag försöker lyssna men sorlet tar överhand. Aulan är i uppror. Anita går runt och hysschar men det är lönlöst. Ingen lyssnar. Vi stormar ut från aulan innan eftertexterna börjat rulla.

– Jag kan inte nog uttrycka min djupa besvikelse över hur ni uppträde på filmvisningen förra veckan. Att ni inte skäms!

Anita är upprörd. Hon vandrar irriterat fram och tillbaka framför den svarta tavlan. Vi får berättat för oss att vi är om inte obildade så nästintill. Hon sätter sig med en suck på katedern och hotar lägga ner filmklubben. Vi protesterar lamt för emellanåt visar hon film som alla tycker om.

– Jag begriper mig inte på er, att ni inte hade vett och förstånd att i lugn och ro insupa detta formidabla mästerverk av vår främste levande konstnär, Ingmar Bergman. Anita suckar uppgivet.

– Vad är det för fel på er?

Det blev väldigt tyst i salen. Anita satt på katedern med tom blick och dinglade sakta med de håriga benen och vi satt stilla i våra bänkar.

Anitas filmintresse påverkade mig på djupet och något år senare blev jag en av de yngsta medlemmarna i Filmstudion och resten är som man säger, historia.