Krönika. Åsa Gustafsson.

2017-09-27 11:55

”Egentid” får mig att känna press

Jag upplever det som att det som tidigare (läs kanske ”förr”) drevs av ideella krafter, i dag drivs av av kommersiella. Den här satsningen på mig själv. Investeringen i mig själv. Att det har blivit en affärsidé. Jag blir så ”anti” det emellanåt. Inte det att jag inte satsar på mig själv. Det gör jag ju hela tiden bara genom att sova, äta, sköta hygien och se till att jag är dräglig att umgås med för mina närmaste, näst närmaste och alla andra jag bryr mig om. Och jag som är den största förespråkare för 11-manna-lagidrotter, korp-ditos, frisksport, laganda, försjunka i en yogaställning och ensliga springturer i skogen, får ändå något spänt och oroligt i min nu något träningsbehövande kropp, när det här konstruerade ”ta hand om din kropp och din hälsa” i form av affärsidéer, slås mot mig i form av reklampelare, lappar i brevlåda, livs levande grannar och noreply-sms.


KOM TILL BOKMASSAN !

ETC och Leopard arrangerar 29 och 30 september Bokmassan (Heden, Göteborg). Massa författare, massa böcker – och inga högerextremister. All information: ETC.se/Bokmassan


Och den här ”egentiden”, som jag hör mig själv gå runt och kokettera med, börjar också få mig att känna press och inte avslappning och fördjupning, som jag tror att den är ämnad att få en att göra.

Jag älskar att vara själv och jag älskar att själv försjunka djupt inne i en enslig skog och jubla över tillgången till den, provsitta den mjuka mossan, hoppa och kämpa mig över och under stock, sten och gren, gråta av glädje och tacksamhet över tillgången på svamp och motion på samma gång. Men jag har också upplevt ensamheten i dess rätta bemärkelse, så till den milda uttråkningens grad att jag inte ser det fina och upphöjda i att jag nu, när jag inte lever så ensamt längre, ska satsa på och investera i mig själv i en lyckad affärsidé och sen komma hem och slåss för egentiden (även om jag inser vikten av den senare, men jag hårdrar nu), när världen och omvärlden ser ut som den gör.

Och det är inte det att jag vill raljera över de som funnit sin tränings/motions-form i en sådan affärsidé och således mår mycket bra av det, kanske det rentav räddat någons liv, nej. Det är bara det att jag kan känna lite sorg över att det ska behöva vara så. Men å andra sidan vet jag ju och tycker att det är bra med yoga och styrka och kondition i ett konstruerat samkväm, och i samma stund som jag säger det så dyker kontrasten upp; vad är det för fel på en boll, en gräs- eller grusplan och ett gäng kompisar i olika åldrar? Och en tur i skogen eller rentav en tipspromenad med sina närmaste eller några andra en bryr sig om? Eller cykla till jobbet med en jobbarkompis (om en har något och någon vill säga)? Och hur svårt kan det vara att få till en vandring med medhavd matsäck med de närmaste som kanske till och med skulle kunna avslutas med en lyxvåffla i en friluftsstuga någonstans vid en vandringsled? Jag kommer inte längre med mina funderingar här, men jag vill understryka att det inte är ett motstånd till att komma igång att träna som jag håller på som jag gör. (Eller?)

Som ett resultat av någon av ovanstående aktiviteter blev det mycket svamp i helgens middagar. Två dagar i rad. Och som ett resultat av spontant uppstyrda middagar så uppstår ju spontana samtal, om infrastruktur och barnkultur. Om svamprensningsmetoder och släktklenoder. Och döm om min avundsjuka när jag hör av en av mina näst närmaste, den andra svampmiddagen, berätta om den där fotbollsaktiviteten i kvarteret, några kompisar, en boll, en eftersvettning inklusive eftersnack. Det är ju så jag vill ha det! utbrister jag. Fixa det då! brister han ut tillbaka. Hurdå? undrar jag.

Och det är nu det går upp för mig. Att jag i så många år av mitt liv bara, mer eller mindre, hängt på, följt med och njutit runt i andras hårt nedlagda arbete med att få igång aktiviteter som gör nytta och för medmänniskor närmare varandra. Drivit det hårt, som en affärsidé fast utan ”affär”. I träningskläder. Med eller utan boll.

Så vis av lång livserfarenhet, och lika långt nyttjande av andras drivna idéer, frågar jag nu; är det någon eller några som har lust att kicka boll eller kasta korgboll på en skolgård i närheten där jag bor? Typ en gång i veckan? Eller rentav hålla i ett yoga-pass? Spontant och bestämt? Med tillhörande eftersvettning och eftersnack? Se det som en investering i dig själv.

+ Alla underbara och avväpnande motdemonstrationer som kommer genomföras den 30/9.

- Att Birgitta Ohlsson lämnar politiken, maktfullkomliga människotyper och gummigruset på konstgräsplanerna.

Åsa Gustafsson
Åsa Gustafsson 

Skådespelare, regissör, dramatiker, artist och gråter minst en gång om dagen men är inte mindre intresserad av politik för det.