Nyheter.

2017-12-05 14:04

I den urbana vredens tid

I dag lever mer än hälften av jordens befolkning i städer. FNs organ för hållbar stadsutveckling, UN Habitat, menar att vi lever i den urbana tidsåldern. De senaste decenniernas samhällsutveckling har dessutom inneburit ett aldrig tidigare skådat materiellt överflöd. Men långt ifrån alla som bor i globens städer får ta del av detta ökade välstånd. Staden är i dag allt mer präglad av ojämlika livsvillkor. Den franske kulturgeografen Mustafa Dikeç menar att vi lever i den urbana vredens tid. Staden är en krutdurk av sociala spänningar som exploderar med jämna mellanrum.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


I städer som London, Paris och Los Angeles har klyftorna blivit så stora att de välbeställda oroar sig för att den stora mängd vapen som i dag används vid interna uppgörelser i de fattigas stadsdelar en dag skall vändas mot dem. Detta kan avläsas i efterfrågan på ”gated communities” och allt mer raffinerade övervakningsteknologier såväl som i expansionen av den privata säkerhetsindustrins beväpnade vaktstyrkor.

Författaren till en rapport från USB, ett av världens största internationella finansbolag, signalerade nyligen i den brittiska tidningen The Guardian att bolagets kunder var oroliga för att klyftorna mellan rik och fattig nu nått en kritisk gräns. Dagens superrika är liksom artonhundratalets roffarbaroner rädda för den underifrån kommande vrede som kan hota den sociala ordningen.

Det är i grund och botten samma oro som kommer till uttryck när Göteborgs politiker talar sig varma för social hållbarhet och behovet av att stärka den sociala sammanhållningen. Ojämlikheten, segregationen och stigmatiseringen av de utsatta stadsdelarna i Göteborg skiljer sig inte från vad som är kännetecknande för större städer i övriga Europa. Skillnader mellan rik och fattig är i dagens Göteborg tillbaka på nivåer som gällde innan välfärdsstaten.

Mustafa Dikeç nya bok ”Urban Rage, the revolt of the excluded” är en genomgång av det senaste decenniets många urbana resningar runt om i Västvärlden. Paris 2005, Aten 2008, London 2011, Istanbul 2013, Stockholm 2013 och Baltimore 2015 är de landmärken för den urbana vredens tidsålder som Mustafa Dikeç har satt under lupp.

Han ägnar ett kapitel åt den svenska utvecklingen. Utgångspunkten är händelserna i Stockholmsförorten Husby 2013 men han ger också en övergripande analys av bakgrunden till den sociala oro som kommit till uttryck genom bilbränder och konfrontationer mellan ungdomar och polis också i Göteborg och Malmö. Mustafa Dikeç menar att Sverige och Frankrike visar upp många liknande mönster för social skiktning och segregation. Även om Sverige inte har samma tunga koloniala arv så är båda länderna indragna i den postkoloniala ordning där sociala hierarkier och makt i hög grad är relaterad till hudfärg och rasistiska strukturer.

Mustafa Dikeç blottlägger de genomgående mönster som ligger bakom de urbana utbrott han analyserar i sin bok. Den röda tråden handlar om försvagandet av de välfärdsstatliga åtagandena i kombination en nyliberal stadutvecklingspolitik. Denna scenförändring har ökat klyftorna, stärkt segregationen, permanentat arbetslöshet och urholkat de ungas framtidstro. Detta är grunden för den urbana vredens tidsålder.

Sociologisk forskning menar dock att armod i sig sällan framkallar protester eller upplopp, snarare resignation. Det krävs något som antänder den underliggande frustrationen för att människor skall gå samman i gemensamma aktioner. Alla de resningar Mustafa Dikeç redogör för följer samma mönster, de har alla samma utlösande faktor. Polisen dödar en person och är sedan oförmögen att ge en trovärdig förklaring. Polisen går fri och dödandet blir till en officiellt sanktionerad kränkning som ligger i linje med de trakasserier människorna i de stigmatiserade och fattiga stadsdelarna upplever mer eller mindre varje dag.

Efter medialt uppmärksammade ”kravaller” i Backa i Göteborg 2009, dikterade ett 30-tal unga en skrivelse på en bit kartong. Man ville förklara varför man brände bilar och kastade sten mot polisen. ”Vi står här varje dag. Poseidon, hyresgästföreningen, polisen, myndigheterna ser oss stå här men gör inget åt saken. Jobb eller en insats från kommunen, socialen, krävs. Myndigheterna har sett oss växa upp och stå här i fem, sex år men inget gjort åt saken/ ... /Och det här är vår enda väg att bli sedda. Anledningen till att polisen blivit attackerade är att när de är i området så verkar det som att det enda de vill är att trakassera oss och jävlas med oss i stället för att se våra problem” (GP 090821). Skrivelsen är lika mycket en vädjan om förståelse som krav på förändring.

Trots frånvaron av tydliga politiska krav karakteriserar Mustafa Dikeç de sociala eruptioner han analyserar som politiska. De är inte uttryck för medvetna politiska handlingar. Det finns ingen ideologi, ingen organisation eller strategi som vägleder de som bränner bilar och deltar i konfrontationerna med polisen. Dikeç menar att dessa utbrott måste ses som oartikulerade krav på social rättvisa som riktas mot vad som diffust uppfattas som makten och den etablerade ordningen.

Den materiella ojämlikheten är uttryck för en orättvisa som är svår att bära, men kanske når de psykologiska avtryck som segregationen skapar ännu djupare. Segregationen föder en plats-ism som innebär att platsen där du bor blivit allt mer avgörande som markör för vem du är. Den som är hänvisad till en stigmatiserad adress är stämplad som förlorare innan korten ens är synade. Mustafa Dikeç menar att denna kränkande stympning framkallar behov av upprättelse.

Unga med erfarenheter av att växa upp i stigmatiserade förorter, oavsett om dessa är belägna utanför Paris eller Göteborg, vet att den politiska retoriken om demokrati och allas lika möjligheter inte är sann. I realiteten har människor inte samma värde. Vissa ses som respektabla och fullvärdiga medborgare medan andra exploateras och rasifieras. Spänningsförhållandet mellan retorik och realiteten är en viktig faktor bakom samtidens urbana resningar menar Mustafa Dikeç.

Den mediala debatten om förhållandena i de stigmatiserade förorterna förmår inte sätta in den typen av händelser Mustafa Dikeç studerar i ett större sammanhang. Man förfasar sig men är oförmögen att visa något av samma förfäran inför de klyftor och de ojämlika framtidsutsikter som är bakgrunden till den sociala oron. Lika hungriga som medierna är på att lyfta fram våldet i förorten, lika stort är ointresset inför den Orten-mobilisering runt poesi, dans och musik som nu växer i svenska förorter. För denna rörelse är den konst och kultur som springer ur de sociala orättvisorna ett vassare vapen än stenar och molotovcocktails. En möjlig indikation på att framtida förortsprotester kan bli mer konstruktiva och artikulerade.