Reportage.

2017-04-10 08:52
  • ”Här kan man andas, leva, gå i skolan, spela fotboll. Det är det jag vill ha, ett vanligt liv”, säger Mahdi Soltani. Bild: Patrik Persson
    ”Här kan man andas, leva, gå i skolan, spela fotboll. Det är det jag vill ha, ett vanligt liv”, säger Mahdi Soltani.
  • Mahdis resa från Aghanistan till ­Sverige är som för så många andra kantad av fruktansvärda upp­levelser. Nu väntar han på att deporteras tillbaka.  Bild: Patrik Persson
    Mahdis resa från Aghanistan till ­Sverige är som för så många andra kantad av fruktansvärda upp­levelser. Nu väntar han på att deporteras tillbaka.

Han drog asyllagarnas nitlott

Under sin långa resa till Sverige fick Mahdi Soltani flera vänner. I takt med att de fick uppehållstillstånd började han också hoppas på en framtid. Nu väntar han på deportation efter att själv ha fått avslag.

– Hej, jag heter Mahdi. Jag är 18 år och kommer från Afghanistan. Jag har bott i Sverige i två, nästan tre år. Så vill jag börja min berättelse, säger Mahdi Soltani.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Sedan sitter han tyst länge med blicken sänkt mot bordet i Burgårdsgymnasiets matsal. Den logiska fortsättningen är ”och nu ska jag deporteras”.

– Jag börjar från början i stället, säger han efter en stund och fort-sätter:

– När jag var barn var mitt liv bra tills jag blev åtta år. Då dödade talibanerna min bror för att komma åt min pappa, som var officer i armén.

Han berättar vidare att pappan lämnade familjen och hemstaden Ghazni efter mordet på storebrodern. I ett försök att skydda dem från fler talibanangrepp. Mahdis mamma var sjuk och tyngd av sorg. Det föll på Mahdi att försörja sig själv och familjen med tre småsyskon. Han jobbade extra i bilverkstäder och matbutiker fram tills han var 13 år.

– En dag när jag var på väg till jobbet stannade en bil framför mig och tre män med stora skägg klev ur den. De slog mig medvetslös och när jag vaknade till igen satt jag i ett mörkt rum, berättar Mahdi.

Åtta dagar i mörkt rum

Han ursäktar sig flera gånger när han kämpar för att hålla rösten stabil medan han redogör för det han minns av de åtta dagarna han tillbringade i det mörka rummet. De första dagarna var han ensam där. Sedan fördes två andra män in i rummet och utsattes för tortyr. En av dem dog medan Mahdi såg på.

– De sade till mig att berätta var min pappa var, annars skulle de göra samma sak med mig som de hade gjort med honom. Om jag hade vetat var han var hade jag berättat, för jag var rädd då de hade slagit och torterat mig redan, berättar han.

– Det är svårt att prata om vad de gjorde. De gjorde allt, övergrepp...

Det fanns en äldre kvinna bland fångvaktarna. Mahdi berättar att han gråtande vädjade till henne för sitt liv. Senare den natten kom kvinnan, tog med honom ut, gav honom en ficklampa och pekade ut en riktning.

– Gå åt det hållet i 30 minuter så kommer du till en väg sade hon till mig. Och jag gick, så gott jag kunde, tills jag kom fram till vägen och somnade i ett dike, säger Mahdi.

Han hittades i diket av folk i en passerande bil. De gav honom mat och en dusch och såg efter några dagar till att han kunde ta sig hem till Ghazni igen. Där upptäckte han att hans hus var tomt.

– Min familj visste att talibanerna tagit mig och hade flytt. Jag vet inte vart. Jag gick till min morbror. Han visste, men ville inte berätta, säger Mahdi.

Efter att Mahdi hade återhämtat sig i några dagar förklarade morbrodern att han inte kunde stanna och att han måste fly till Iran.

Levde som hemlös

Mahdi hamnade i Teheran, där han levde som hemlös på gatorna, sov i parker och på offentliga toaletter. Den enda vägen ut som erbjöds var till en början rekryterare som lockade med krig i Syrien och löftet att om de kom tillbaka levande så skulle de få hjälp att ordna ett liv i Iran.

Till Sverige efter sju månaders resa

Nya möjligheter öppnade sig när en kvinna som Mahdi beskriver som ”rik och så hade hon en engelskakurs, hon ville hjälpa folk”, erbjöd honom en plats att bo. Från det hemmet släpades Mahdi snart iväg av polisen, som ville skicka honom tillbaka till Afghanistan. Kvinnan som hade tagit sig an honom fick med gråt och mutor ut Mahdi därifrån.

– Sedan sade hon att jag måste försöka ta mig till ett land där jag kan få ett riktigt liv och betalade pengar till några som hjälper flyktingar att komma till Europa, berättar han.

Efter en sju månaders resa, där Mahdi förlorade tio resekamrater när de åkte fastspända under ett tåg mellan Grekland och Bulgarien och deras selar inte höll, kom han till Sverige.

Efter en tid på ett flyktingboende tog en svensk familj hand om honom och han har fått flytta in hos dem. I takt med att han har sett hur kamraterna som han kom till Sverige med 2014 har fått uppehållstillstånd har han hunnit börja hoppas på en framtid.

– Här kan man andas, leva, gå i skolan, spela fotboll, säger han.

– Det är det jag vill ha, ett vanligt liv, fortsätter han.

Mahdi har nyligen fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Ren otur, jämfört med de resekamrater som har fått stanna tack vare att deras ärenden hamnade före i kön och behandlades innan de skärpta asyllagarna stiftades 2016.

”Ibland måste det göra ont i hjärtat”

Från Afghanistan har han fått höra från sin morbror att hans föräldrar och syskon har dödats av en bilbomb. Samtidigt förklarade morbrodern att Mahdi inte är välkommen tillbaka. Att han måste tänka på sin egen familjs säkerhet först.

– Han sade till mig att om du åker till Syrien och dör där så angår det inte mig, men hit får du inte komma, säger han.

Kvällen innan jag träffar Mahdi har han varit på Landvetter med sin svenska fosterfamilj och demonstrerat mot utvisningen av en grupp afghaner.

– Min mamma ville inte att jag skulle åka med, för att jag skulle bli för ledsen av att se det. Men jag sade att ibland måste det göra ont i hjärtat, berättar Mahdi.

Han har under de senaste åren fått del av åtminstone bitar av det liv som en vanlig svensk tonåring i gymnasiet har. Nu är det livet på väg att tas ifrån honom och bytas mot en tillvaro där han fruktar för sitt liv.

Trots att han några gånger under vårt samtal kämpar bort tårar håller han modet anmärkningsvärt högt, bjuder på leenden, pratar om hur bra portionen med kött och potatis han åt i bamba smakade och skämtar med några kamrater vi passerar i en korridor. Jag frågar hur han gör det.

– Nu lever jag. Jag tar vara på den här tiden. Jag älskar att gå i skolan. Jag älskar min familj som jag får bo med och vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dem. Jag har hittat människor här som jag tycker om och som tycker om mig. Jag hoppades att jag skulle få stanna. Jag hoppas lite fortfarande, men jag tror inte det går.