Vem har rätt till staden?

Under senare år har den äldre, täta och blandade staden fått en renässans. Att flytta ut till bilberoende och segregerade villaenklaver är inte längre det självklara idealet. Men när gamla stadskvarter blir populära så kan det samtidigt bli svårare för den ursprungliga befolkningen att bo kvar. Bostäder och lokaler blir dyrare och områdena förändras. Processen kallas ”gentrifiering”, av engelskans ord för ”fint folk”, gentry. Utvecklingen drivs ofta på av politiska och ekonomiska makthavare som vill stärka stadens ”varumärke”. Paradoxalt nog så tränger man många gånger ut just de människor och verksamheter som gjorde området attraktivt från första början.

Gentrifieringens avigsidor har kommit att uppmärksammas allt mer, vilket är bra. Det är viktigt att medvetenheten hos våra beslutsfattare ökar i dessa frågor. Ett stort problem är dock att kritiken ofta stannar vid ett självbespeglande och kokett ”problematiserande” utan förslag på motåtgärder. Ett aktuellt exempel är sociologen Sharon Zukins bok Naken Stad – autentiska urbana platsers liv och förfall (Daidalos). Naken Stad handlar om New York men analysen kan till viss del appliceras även på betydligt mindre städer som Göteborg. 

Enligt Zukin hänger den traditionella stadens ökade popularitet samman med en längtan efter ”autenticitet”. Hon menar att det finns en dröm om ett mer genuint liv i ”den urbana byn”. När befolkningen byts ut eroderas dock de sociala och ekonomiska strukturer som var förutsättningen för den småskaliga mångfalden. Kvar blir en disneyfierad kuliss av cappuccinodoftande ”stadsliv”.

Titeln är en direkt referens till stadsdebattören Jane Jacobs bok Den amerikanska storstadens liv och förfall från 1961. Jacobs, som dog 2006, var en pionjär i att analysera städer som komplexa ekosystem. Enligt Zukin är hon också medskyldig till dagens gentrifiering genom sin glorifiering av traditionella stadskvarter: ”Jane Jacobs förförde oss med sin vision av den urbana byn, men hennes kommunitaristiska vision av social harmoni räcker inte; vi måste se bortom kvarteret och bestämma vilken sorts stad vi vill ha.

Kritiken är inte ny. Filosofen Marshall Berman riktade samma anklagelse mot Jacobs redan för trettio år sedan i Allt som är fast förflyktigas. Som sociologen Johan Asplund visat så bygger dock kritiken på en uppenbar felläsning. Jacobs talade inte om någon sorts ”urban by” där alla känner alla.

Tvärtom skilde hon mycket tydligt mellan livet i byn och livet bland främlingarna i storstaden. Ironiskt nog är det istället hos Zukin som fantasin om den urbana byn är som starkast. Naken stad är i stora delar en romantiserande elegi över ett äkta och varmt Gemeinschaft som förstörs av ett artificiellt och kallt Gesellschaft. Någon sådan moraliserande uppdelning mellan ”äkta” och ”falska” stadsmiljöer finns inte hos Jane Jacobs. Hennes inställning är betydligt mer pragmatisk.

Påståendet att Jane Jacobs inte insåg att gentrifiering kunde bli ett problem är dessutom direkt felaktigt. Jacobs ägnar ett helt kapitel åt detta, kallat ”Mångfaldens självdestruktivitet”. Där ger hon också flera konkreta förslag på hur problemet bör tacklas. Det är sådana konkreta förslag, snarare än ännu fler ”problematiseringar” av vilken sorts kaffe som är mest ”autentiskt”, som behövs för att gentrifieringsdebatten ska leda någon vart. För i grunden är det ju ganska enkelt. Det handlar om att skapa socialt hållbara stadsmiljöer. Städer som är öppna för alla sorters människor – och alla sorters kaffe.

Johannes Åsberg,

idéhistoriker och aktiv i nätverket Yimby.