Debatt. .

2017-09-12 04:00
”Det är naturligtvis viktigt att på olika sätt spegla och visa upp Göteborgs olika sidor och olika befolkning. Men tyvärr blir presentationerna ganska enahanda och ointressanta”, skriver debattören. Foto: Fredrik Sandberg / TT
”Det är naturligtvis viktigt att på olika sätt spegla och visa upp Göteborgs olika sidor och olika befolkning. Men tyvärr blir presentationerna ganska enahanda och ointressanta”, skriver debattören.

Stå upp för en mångfald i beskrivningen av Göteborg

Det har handlat om statyer, deras faktiska namn och det ”öknamn” en del av dem fått. Varför heter statyn ”Kvinna vid havet” men kallas ”Sjömanshustrun”? Är det relevant i dag att Gustav II Adolf står och pekar framför stadshuset? Är det viktigt att Göteborgs fiskhall har ett unikt göteborgsk namn, ”Feskekörka”? Varför är det en så förtvivlat stor brist på statyer som hedrar namngiva göteborgskvinnor?

Men det handlar också om en kritisk granskning av utställningen om Göteborgs 1600-tal på Stadsmuseet.


VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se


Jag anser att det är en stor fara att fastna i en normativ framställning av Göteborg. En farlig och tydlig konsekvens är att icke-normativa, queera aktiviteter och yttringar som funnits och finns i staden inte får ta plats i Göteborgs historia. Göteborgarna, både beslutfattare och andra, lider brist på ”queert-knowhow” om den egna staden.

Historia är berättelser, snarare än vetenskap. Detta är än viktigare att vara medveten om när man ska välja ut det man visar upp av staden. Och en stad har alltid en mängd olika intressanta berättelser om de som levt och lever där. Vems berättelser formar stadens historia?

Statyer börjar leva sina egna liv. Det är inte självklart att statyer ska stå i evighet. Tänk på det som hände i länderna i Östeuropa efter 1989, statyerna fick sina egna ”begravningsplatser”, där de hamnade lite huller om buller.

Gustav II Adolf undertecknade ett papper men det var inte han som grävde kanaler och byggde den första omgången hus i Göteborg. Han tillhörde inte de göteborgare som fick staden att växa och man kan mycket väl ifrågasätta om hans staty ska stå kvar där den står i dag. Jag kommer att tänka på Berthold Brechts dikt om Julius Caesar, han som ”erövrade Gallien”: ”hade han inte ens en kock med sig?” är Brechts syrliga kommentar.

I Göteborg låter man också en del statyer få ett extra ”tillnamn”, statyn som egentligen heter ”Kvinna vid havet”, kallas nästan genomgående ”sjömanshustrun”, vilket kan tyckas rimligt men som samtidigt begränsar våra tolkningsmöjligheter. En kvinna kan stå vid havet av många orsaker.

Jag är trött på alla dessa göteborgska namn som tillskrivs olika statyer och monument: ”Såningskvinnan” skapar tillväxt, men vad gör en ”Johanna i Brunnsparken”? Och det där på Götaplatsen, är det ”snubben med snoppen”?

Det är naturligtvis viktigt att på olika sätt spegla och visa upp Göteborgs olika sidor och olika befolkning. Men tyvärr blir presentationerna ganska enahanda och ointressanta. Det finns tydliga och skamliga skillnader vad gäller vilka statyer som finns i staden och vilket Göteborg de företräder. Den kanske allra värsta snedfördelningen av statyer är den stora frånvaron av statyer av aktiva, kämpande göteborgskvinnor, i historien och i nutiden. Det var först i mitten av 1980-talet som Karin Boye-statyn utanför Stadsbiblioteket kom på plats.

Vad gäller utställningen om 1600-talets Göteborg på Stadsmuseet så fick jag intressant information av M Fornerheim och H Strömberg i deras kommentar till Janan Zapatas kritik. Ett mycket bra initiativ att engagera skolungdomar och diskutera utställningen med dem! MEN varför har jag inte sett ett enda påpekande om elevernas medverkan när jag besökt utställningen? Jag har varit där, både på egen hand och på guidad tur. Men detta var nytt för mig. Utställningen, som den är nu, är mycket svår att förstå, och jag, som många andra, minns nog i första hand ”drönarflygningen” över 1600-talets Göteborg.

För några år sedan hade man på Munch-museet i Oslo utställningar där man samtidigt visade verk av Munch tillsammans med verk av en annan konstnär. När det skulle bli en utställning med verk av Edvard Munch tillsammans med Robert Mapplethorpe så blev jag mycket förvånad och tänkte att detta är omöjligt, det går inte. Men jag åkte dit och tillsammans med min goda vän från Oslo gick vi dit på öppningsdagen. Och visst fungerade det, alldeles utmärkt! Jag fick helt enkelt ändra min uppfattning om både Munch och Mappelthorpe. Det var nog mitt livs starkaste kulturupplevelse! Jag fick stuva om i min redan då ganska tröga hjärna. Men det var det värt!

Hur ska historieberättelsen om Göteborg se ut? En tillrättalagd, normativ blandning av fakta, spetsad med lite göteborgska förvrängningar? Eller ska staden stå upp för mångfald, variation, omtänk och till och med lite queert?

Lennart Andersson