Debatt. .

2015-01-14 11:20
Gapar ihåligt. Grunden till den nya lagen var stadig, menar Anders Westgerd.  Bild: Petros Giannakouris/AP/TT
Gapar ihåligt. Grunden till den nya lagen var stadig, menar Anders Westgerd.

Riv upp lagförslaget

Från den 1 januari 2015 har ingen längre rätt att utestänga personer med funktionsnedsättning; bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är förbjudet. I teorin. Bristande tillgänglighet betyder enligt lagen ”att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan sådan funktionsnedsättning”.

Vad är då skäligt? En bedömningsfråga, menar lagstiftaren. Att det är en bedömningsfråga gör dock lagen i praktiken lika vag som vek. Och utan kraft att göra skillnad – jag menar göra jämlikt.

Grunden var stadig. Den utredning som lagändringen bygger på överlämnades redan 2010, och med funktionshinderrörelsen i ryggen som arbetat för detta i dryga 20 år. Ändå blir lagen inte annat än en storpipig ost, med en hoper undantag som gapar ihåligt mot berörda. Se här, ett exempel – alla företag som sysselsätter färre än tio personer undantas från lagen, med undantag för företag inom hälso- och sjukvården. Enligt SCB:s statistik (2013) befriar det de 92 procent som verkar inom handel, 89 procent inom hotell och restaurang, 99 procent inom kulturen och 90 procent inom transport. Detta alltså ovanpå formuleringen att lagen endast gäller relativt enkla åtgärder, som till exempel att erbjuda en ramp eller lättbegriplig information. Hänsyn ska också tas till ekonomiska och praktiska förutsättningar hos verksamheten.

I granskningen om huruvida situationen är diskriminerande eller ej skall man se till hur varaktig och omfattande relationen mellan den enskilda personen och verksamheten är, liksom andra omständigheter av betydelse, till exempel nyttan av en åtgärd. Men hur ska en relation kunna vara varaktig om man inte ens kommer in? Och vem bedömer nyttan av nya skor eller intagandet av en måltid? I förhållande till detta blir det än mer anmärkningsvärt att undanta verksamheter med färre än tio anställda.

Så läggs då statens ansvar plumpt i knät på den enskilde att själv driva frågan om otillgänglighet gentemot en part vars utbud man vill nyttja. Det blir en obekvämt skavande start på relationen mellan köpare och säljare, och inte alls säkert att tillgänglighetskravet bedöms skäligt till kundens favör. Lagstiftarens passiva hållning när det gäller att öka tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning svider som syra. I Sverige är det år 2015 den diskriminerades sak att skapa ett jämlikt samhälle, att läsa in och lära lagparagraferna – inklusive dess undantag, anmäla och driva rättsprocess. Detta trots att vi har konventioner och internationella åtaganden (FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, EU-rätten artikel 5 i arbetslivsdirektivet 2000/78/EG) som ställer krav på tillgänglighet, på att bristande stöd- och anpassningsåtgärder ska förbjudas som en form av diskriminering. Att kunna delta i samhället oavsett funktionsförmåga är en grundläggande mänsklig rättighet. Sveriges inriktning för handikappolitiken, ”Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikapppolitiken”, är tydlig med att: handikapperspektivet genomsyrar alla samhällssektorer, skapa ett tillgängligt samhälle, samt förbättra bemötandet.

Det måste bli ett slut på tomma ord och verkningslösa lagar. Jag föreslår att vi river upp lagförslaget, tar bort undantagen och lägger ut texten utan vaga håligheter som är fria för tolkning. Nya utredningar betackar jag mig för, kunskapen finns redan. I ett modernt land som Sverige borde full delaktighet vara en permanent och prioriterad fråga. Uppfattningen att dessa frågor bara angår några få är dessutom helt fel. Alla berörs när man bygger samhällen som stänger ute och diskriminerar människor. I förlängningen handlar det om vilken värdegrund vi vill bygga vårt land på. Vill vi sätta en prislapp på allas lika värde och driva en politik där medborgare ses som en belastning, eller skapa ett samhälle som ser varje individ som en resurs och arbetar för att alla skall kunna maximera sin potential?

GIL står för Göteborgskooperativet för Independent Living. GIL är en ekonomisk förening som med ideella värden samordnar personlig assistans sedan 1989. GIL har inget vinstintresse.

GIL är en organisation som menar att personer med funktionsnedsättning ska kunna välja sitt liv och ha samma möjligheter som alla andra att skapa sin individuella framtid.

Anders Westgerd 
Verksamhetsledare i GIL