Debatt. .

2017-09-06 04:00
”Aurora, den jättelika samövningen med stridskrafter från USA och ett antal andra Natoländer, kostar drygt 500 miljoner kronor”, skriver debattören.  Foto: Pontus Lundahl / TT
”Aurora, den jättelika samövningen med stridskrafter från USA och ett antal andra Natoländer, kostar drygt 500 miljoner kronor”, skriver debattören.

Handlar det om vapenexport eller säkerhet?

Vi får inte vara naiva när det gäller Rysslands avsikter, framhöll försvarsminister Peter Hultqvist i ett säkerhetspolitiskt linjetal under sitt USA-besök i våras. Talet hölls på Johns Hopkins-universitetet och går att läsa på Försvarsdepartementets hemsida. USA hyllas där som ett land som ända sedan 1700-talets självständighetsförklaring stått upp för frihet och demokrati.

Även om vi nu bortser från petitesser som indianutrotningen och slaveriet och håller oss till mer närliggande decennier så är knappast Hultqvists reservationslösa hyllning av USA oproblematisk. Osökt infinner sig frågan varför vi bör undvika att vara naiva i vår relation till Ryssland men däremot tillåta oss att vara närmast gränslöst naiva när vi förhåller oss till det stora landet i väster. Att hålla armlängds avstånd till samtliga stormakter som efter-strävar inflytelsesfärer kunde annars tyckas vara en mer konsekvent hållning av ett land som alltjämt definierar sig som militärt alliansfritt.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Vår tids tilltagande historielöshet bidrar till att ihärdigt upprepade ”alternativa fakta” till slut börjar uppfattas som något som har med verkligheten att göra och kanske tror rentav Hultqvist själv på sin beskrivning av USA som folkrättens yttersta garant. För inte kan väl hela ”Almedalsklassen” av ledande politiker och publicister ha fel om något så grundläggande?

Sannolikt är endast ett fåtal av dagens trendsättande opinionsbildare i press och partier medvetna om att USA störtade Irans folkvalde premiärminister Mossaddeq 1953, som straff för att han nationaliserade landets oljetillgångar, och därmed lade grunden för årtionden av auktoritärt styre av först shahen och sedan ayatollorna.

Året därpå var det dags för nästa CIA-kupp mot en folkvald president, Arbenz i Guatemala, som också han ansågs hota amerikanska ekonomiska intressen.

1965 störtades Indonesiens demokratiskt valde – och i amerikanska ögon alltför vänsterorienterade - president Sukarno i en USA-stödd kupp, med efterföljande massaker på en halv miljon ”kommunister”. 1973 gav USA sitt stöd till militärkuppen mot president Allende i Chile, efter att denne nationaliserat landets koppargruvor.

Parallellt med att aktivt stödja störtandet av demokratiskt valda ledare så har USA genom åren hållit svårt korrupta diktatorer under armarna, från Mobuto i Zaire/Kongo till Filippinernas Ferdinand Marcos.

Apropå att stå upp för en internationell rättsordning, så vägrar USA att ansluta sig till den internationella brottsmålsdomstolen i Haag och har även underlåtit att ratificera FN-konventionerna om förbud mot personminor och klusterbomber. Den nyligen antagna FN-konventionen om ett totalt kärnvapenförbud ogillar USA starkt och varnar nu Sverige för allvarliga konsekvenser om vi skriver under. Och i en tid när den globala uppvärmningen hotar hela mänsklighetens framtid så frånträder USA Parisavtalet.

Nato är inte synonymt med USA, brukar krigsalliansens anhängare påpeka. Rent formellt stämmer detta förvisso men i praktiken är den amerikanska dominansen överväldigande. USA står för 75 procent av Natoländernas sammanlagda försvarsutgifter och alliansen har under sina 68 år enbart haft amerikanska överbefälhavare.

Aurora, den jättelika samövningen med stridskrafter från USA och ett antal andra Natoländer, kostar drygt 500 miljoner kronor. Som en jämförelse är det årliga anslaget för miljösamarbete med Ryssland 15 miljoner kronor och det som satsas på folk-till-folk-kontakter med vår stora granne i öster i form av studentutbyten och kommunala partnerskap utgör ännu mindre belopp, trots att den typen av satsningar vanligen ger mycket fred för pengarna.

Varför satsas då så marginellt på detta i jämförelse med det militära försvaret?

Har inte försvarsberedningen i stor politisk enighet slagit fast att modern säkerhetspolitik måste vila på avsevärt bredare grund än vapen och soldater?

Finns här en dold agenda som mer handlar om att maximera vår vapenexport än att optimera vår säkerhet?

Och vad gör vi i så fall åt det?

Valter Mutt, riksdagsledamot (MP)