Debatt. .

2016-02-19 14:39
Aktion på parkeringen ­utanför Stora teatern.  Bild: Gil
Aktion på parkeringen ­utanför Stora teatern.

Funkisrörelsen behöver en Rosa Parks

Den 1 december 1955 blev Rosa Parks ombedd att ge upp sin plats på bussen till en vit passagerare. 

Det fanns vid tiden inget konstigt i denna begäran, eller att dela upp platserna i en buss efter passagerarnas hudfärg. Svarta bussresenärer skulle sitta längst bak i bussen och lämna sina säten till förmån för de vita om det blev fullt. Så var det bara. Var man inte vit skulle man helt enkelt vara nöjd att man fick åka buss över huvud taget. Inte gnälla över att det måste ske på speciellt anvisade platser. Men Rosa Parks vägrade att flytta på sig. Hennes vägran blev gnistan medborgarrättsrörelsen behövt för att få folk att inse det absurda i lagar som delar upp befolkningen efter hudfärg. 

På dagen 60 år senare, den 1 december 2015, genomfördes en annan medborgarrättslig aktion på en parkeringsplats i centrala Göteborg. På natten märktes 95 p-platser, hela parkeringen utanför Stora Teatern, om till handikapplatser. Aktionen utfördes av en grupp funkis-aktivister där undertecknad ingår. Vi ville på ett handgripligt sätt visa det orimliga i att 60–90 procent av Sveriges stadskärnor är helt eller delvis otillgängliga. Detta trots att vi ända sedan 1966 haft lagstiftning om att alla nybyggnationer skall vara tillgängliga och sedan 2001 om att hinder som är ”enkla att avhjälpa” skall åtgärdas. Under några timmar lät vi därför morgontrötta bilister själva uppleva denna otillgänglighet. De visade tydligt hur frustrerande det kan kännas att, efter att först ha cirklat runt ett par varv, tvingas finna sig i att det inte finns någon plats för dem. En känsla de flesta av oss som lever med en funktionsnedsättning får uppleva flera gånger varje dag. År ut och år in, så länge vi lever.

Tro nu inte att vi söker er sympati. Tvärtom. Vi är trötta på att behöva nöja oss med förminskande klappar på huvudet och allsköns menande blickar. Rosa Parks ville inte ha den vita omvärldens medlidande. Hon ville ha rättvisa. Det vill vi med. Enligt beräkningar har var femte svensk någon form av funktionsnedsättning. Något som sällan reflekteras i stadsplaneringen. Vad vi söker – vad vi kräver – är att FN:s konvention om mänskliga rättigheter efterlevs. Den slår fast att alla människor är födda fria, lika i värdighet, med samma rättigheter att leva ett självständigt liv. Det görs inga undantag för människor med nedsatt rörlighet. Ändå får vi ofta finna oss i att se våra rättigheter reduceras. Med vår aktion hoppas vi skapa debatt som leder till ett ökat fokus på tillgänglighet. Vi ber inte om ursäkt för de eventuella olägenheter det kan ha orsakat.

Aktionen på Storan var toppen på ett isberg. I ett drygt halvårs tid har vi förbättrat stadens tillgänglighet genom att konvertera p-platser till handikapp-parkeringar. Utan att det inneburit några som helst störningar eller problem för övriga funktioner i staden. De flesta av dem är fortfarande i bruk. Det mest paradoxala är att många upplever handikapprutor som en form av privilegium. Att vi skulle vara otacksamma som ledsnat på att bara få existera på speciellt anvisade platser. Jag undrar vad Rosa P hade haft att säga om det?

Anders Westgerd 
Verksamhetsledare GIL – Göteborgs-kooperativet för Independent Living