Fria valet ofta en illusion

För att kunna kritisera en åsikt krävs ofta att man förenklar motparten samt beskriver ett fenomen ensidigt. Det görs av både Sara Skyttedal och här Stina Svensson. Jag anser att Happy, happy används oaktsamt i debatten av båda sidor. Det borde vara självklart för var och en att skilsmässa är den bästa och rätta vägen ur vissa relationer. Om barn och fru misshandlas och fadern är full jämt finns det ingen anledning att gå i familjeterapi för att försöka rädda kärnfamiljen för själva institutionens egen skull. Det borde också vara lätt att förstå att skilsmässa kanske inte är den bästa vägen för alla om man känner att man vill ha lite fler härliga älskare och spänning i tillvaron, särskilt inte med argumentation byggd på att "barn vill att mamma ska vara lycklig".

En bok motsvarande Happy, happy som glorifierar äktenskapet genom att låta tio LYCKLIGT GIFTA kvinnor tala om konsekvensen av och möjligheten med ett fungerande familjeliv skulle vara lätt att skriva. Lika lätt är det att förstå att en sådan bok skulle möta massiv kritik från feministiskt håll för att ge en bristande och ensidig bild av kvinnors verkliga erfarenheter. Såtillvida kan Happy, happy visst ses som ett upprop för skilsmässa, särskilt i samband med att äktenskapet I SIG beskrivs som en kvinnofälla, en institution som uttrycker mäns makt. Man behöver respektera att skilsmässa KAN leda till ett bättre liv för alla drabbade. Det kan också INTE göra det. Detsamma gäller för äktenskap. Det finns naturligtvis familjer där kvinnan upplever familjelivet som ETT BIDRAG till den egna karriären, där kvinnan kan uttrycka sig som både yrkesperson och mor med.

Vad jag kan se innefattar Happy, happy inget BARNS perspektiv på skilsmässa, däremot en del vuxnas perspektiv på vad barn vill, känner och tycker och vad som. Där påstås icke desto mindre att man kan skilja sig för barnens skull. Visst, men utifrån vilka omständigheter då? För att barnen ska slippa stryk och skrik eller för att deras högsta vilja är att mamma ska vara lycklig? Barn används ofta som ideologiska slagträn och det talas för barns räkning ideligen. Men barns egna röster då? Är det inte rimligt att exv ställa en mors eller fars längtan efter andra älskare mot frågan om barns faktiska erfarenheter av att tvingas ha två olika hem, att inte få välja, att inte kunna kräva nåt av dem som faktiskt bringat dem till världen? Ett maktperspektiv utifrån ålder, snarare än kön, kan gott och väl appliceras på denna fråga.

Gällande föräldraledighet så behöver man i samband med redogörelse för det ojämna uttaget nämna aspekter som amning exv. Annars reduceras frågan till att handla om ekonomisk makt med avseende på kön. Föräldraförsäkringen kan gott vara individuell men man kan inte bara bortse ifrån det faktum att vissa familjer förlorar stort på att dela lika på dagarna. Ekonomisk kompensation för inkomstbortfall måste därför till. För mig var det mycket lämpligt att ta ut så många dagar som möjligt eftersom jag tjänade mycket mindre än min fru. Jag fick massor av beröm för mitt "engagemang". Men jag känner också familjer som fick utstå mängder av kritik för att de valde ojämn fördelning av samma skäl som vi, fast med kvinnan som den mest hemmavarande. Det "fria" valet kan således visst vara fritt.

Slutligen; att ha ett perspektiv, exv feministiskt eller kristet familjemoraliskt, medför lätt att man beskriver motståndarsidan utifrån sitt eget perspektiv och själva fenomenet som diskuteras på ett sätt som osynliggör aspekter som inte skriver under på ens egna argument. Sådant bäddar för kritik och leder inte framåt. Vilka fallgropar i ens egna utgångspunkter man kan se, är bra att fråga sig.