Debatt. .

2017-10-13 04:00
Bild: Lucas De Vivo

Deportation - en skammens rodnad

11 oktober - Skammens rodnad vaknar över klippor och hav. Morgonljuset är så vackert men under ytan en stor sorg. Den 10 oktober deporterades en handfull unga till Afghanistan. Fem stycken säger någon. Sex en annan källa. Svårt att veta exakt. Planet lyfte vid 22-tiden på kvällen. Då hade den aktivt synliga kampen för ett humant Sverige pågått i runt tolv timmar vid Förvaret i Kållered och på Landvetter flygplats.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


 

Sju deportationer lyckades stoppas med verkställighetshinder. Lycka och lättnad för dessa liv. Men tårarna skriker i mig över de släckta. Hur kan vi? Var finns bromsen? Hur ska vi agera för att mana våra makthavare till kloka beslut? De har slutat att lyssna på fakta och beskrivningar om säkerhetsläget i Afghanistan? De som bestämmer verkar ha stängt av knappen för medmänskliga känslor och slutit ögonlock för verklighetens bevis.

Modern vars son inte fick stanna har nu ett barn med uppehållstillstånd i Sverige sitt äldsta och ett på väg till Kabul, sitt yngsta. Den sistnämnda med uppskriven ålder och därmed chimärt äldre än sin storebror. Om sin egen framtid vet hon inget. En äldre kvinna med livets smärtor förkroppsligade. En kvinna som för en kort tid fått uppleva den möjliga trodda lyckan med båda sönerna i sin närhet kastas nu ut i föräldraskapets största smärta, likt dödens förlust. Så skamligt. Så ovärdigt.

Och dessutom – hon fick inte ens ge sin son ett avsked. Hålla hans händer och se hans blick. Ge moderskramens innerliga värme och dela smärtans närhet. Nej denna dag beslutade migrationsverkets ansvariga på plats att inga avsked fick tas pga säkerhetsrisker. Säkerhetsrisk?

En liten gumma, en ungdom? Två civila personer och ett trettiotal poliser. Säkerhetsläge? Dialogpolis vädjade, vi krävde och bönade. På frågan till Migrationsverkets ansvarig om hon inte hade egna barn och hur hon själv hade känt i samma läge svarade hon resolut: ”Det är jag som bestämmer. Och jag bedömer säkerhetsrisker”. Utan hjärta med en fixerad hjärna. Jag undrar såhär dagen efter: Sov du gott i natt?

Detta handlade inte ensamt om en stoppad deportation. Detta handlade om några minuters tid för att dela en familjesorg och närhet. Skammens Sverige. En enskilt tjänstemans maktutövande.

 

"Verklighetens poliser står stilla med korslagda armar och bister min."

 

Leker med tanken om polisen hade sagt stop? "Vi har fått nog. Vi är här och ser och våra hjärtan talar mer än paragrafernas dogmatism. Så spring ut till era nära och kära. Förena eder och frid vare med oss. Ni som önskar bli poliser (för det finns flera bland de afghanska unga) – välkomna att ta del av ett land som tar ansvar, av en demokratins rättstat"...!

Men det är i mina drömmar som detta sker. Verklighetens poliser står stilla med korslagda armar och bister min. I timtal. Endast dialogpolisen finns i det samtalande rummet med värdighet. De övriga på avstånd, i rad, i en fryst position som endast bryts vid mobiliseringen inför bussens avfart. Då positioneras poliser och polisbilar ut för att förhindra civila att försena avfart. Ett fåtal civila sätter sig också på vägen men lyfts bort.

I SVT:s nyhetsrapportering beskrevs det som en våldsam tumult med skadade poliser. Egenrapportering från plats säger att polisbil körde mot civila och ett par poliser som stod i vägen för framfarten. Var det då poliser skadades? Befann mig själv hela tiden framför förvaret.

Allt var väldigt välorganiserat och skötsamt. Rop skanderade i kör om stoppade deportationer. Ett hundratal personer på plats. Ingen tillstymmelse till våldsamheter. Bara en stor sorg. En kvarts intensiv protest av passivt motstånd får rubriker och inte tolv timmars fredligt aktivt protest.

Media var finns ni? Vad ser ni? Vad tänker ni på vinklingars konsekvenser? Den tredje maktens ansvar? Radions rapportering var mycket mer saklig och i tidningar skiftar kvalitén. Men vi har alla ett ansvar och ord spelar in. De ska användas med korrekthet och bilder väljas med noggrannhet och med sanningsögats barometer. Inte med skandalblicken. Olyckor och dramatik ska inte sälja.Sanning och fakta ska välja ord och bilder. Skam. Igen.

På vägen till jobbet idag är jag ledsen i kroppen. Glädjen över de som inte klev på planet är stark men skuggas av de som tvingades flyga. Moderns ångestskrik och smärtans rop från ungdomar, vänner till de som tvingades iväg, när bussen rullade iväg. De sitter i kroppsminnet. Vi tröstande, vi höll om. Kroppsminnet manar till fortsatt kamp. Må detta bli den sista i sitt slag. Låt beslutet om stoppade utvisningar klubbas här och nu. Idag. Låt solen åter gå upp.

Fick under dagen veta att en av de deporterade inte tagits emot i Afghanistan och är på väg tillbaka. Sådant slöseri med känslor. En lek med människoliv. Hur känner hen just nu? Och framför allt får hen stanna i Sverige efter det här? Allt annat vore omöjligt.