Debatt. .

2017-10-06 03:55
OBS! Bilden är enbart tänkt som illustration – personen på bilden har inte nödvändigtvis direkt koppling till textens innehåll. Foto: Fredrik Sandberg/TT
OBS! Bilden är enbart tänkt som illustration – personen på bilden har inte nödvändigtvis direkt koppling till textens innehåll.

Brev till en mamma långt borta

Du känner inte mig. Men jag tror att jag känner din son. Jag har förstått att han inte hör av sig så ofta längre och jag vill försöka förklara varför. Jag förstår att det gör ont, men han har det inte så lätt. Och han gör så gott han kan.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se


Jag har försökt föreställa mig hur det var för dig innan han åkte. Det är tufft, tanken svindlar. Hur känns det att skicka bort sitt barn? Att vara så rädd? Jag har haft tur och har sluppit, än så länge. Jag får ha mina barn hos mig. Och ditt ibland.

Pratade ni om farorna innan han for? Gjorde ni planer för att ses igen, på ett säkert ställe? Ordnade du med hans kläder och packning, höll du honom nära? Det går inte att föreställa sig smärtan och rädslan, men jag försöker. Jag försöker att förstå.

Jag fanns här när han kom. Jag fick ta emot. Långt, långt från dig, farorna och rädslan, men under samma himmel. Livet blir sig aldrig likt för någon av oss efter det. Ert avsked, hans flykt, mitt välkomnande. Det blir aldrig som det var igen.

Han hör inte av sig så ofta längre. Men det beror inte på att han inte saknar dig, det gör han. Med vartenda andetag. Men han, liksom sina bröder och systrar i flykten, kämpar hårt nu. Saker har förändrats även här.

Kanske berättade han om hur det var när han först kom hit? Att det fanns plats för honom, att han fick tak över huvudet, en säng att sova i, kläder på kroppen och mat i magen. Kanske hörde du att han var trygg.

Berättade han om hur fint det var? Om att det fanns vuxna människor som tog sig tid att hjälpa honom tillrätta, lära honom språket, prata med honom om allt han upplevt? Att det fanns ett hem för honom här?

Berättade han om skolan och reglerna? Om att det fanns någon som undrade var han var om han kom sent hem på kvällen? Någon som kom och hämtade honom när han behövde det? Berättade han för dig att han hade nya vänner?

Det måste ha känts skönt. Ett slags tröst i smärtan. Ditt svåra val ledde till något bra. Han kom fram och är i trygghet. Precis det ville jag att du skulle få känna. Precis det hade jag velat känna, om det var min son.

Nu är det svårt för honom att höra av sig. Han vill inte ta ifrån dig den känslan, förstår du. Men saker har hänt och hans liv ser -annorlunda ut. Han hade inga papper som visade när du födde honom. Och här i landet är papper väldigt viktiga.

Han berättade hur gammal han var, men utan papper trodde myndigheterna honom inte. De bestämde att han nog var vuxen och skulle utvisas. Så nu bor han på gatan. Han väntar på att skickas till Afghanistan.

Ja, jag vet att han aldrig har varit där och att det inte är där du är. Jag vet att du flydde och jag vet att det inte är hans fel att han inte har några papper. Men jag kan inte göra något. De som har makten i mitt land har bestämt det här.

När de skulle flytta honom till ett hem för vuxna kunde han inte gå kvar i sin skola, eller bo kvar i staden där han just fått vänner. Så han rymde. Valde att bo på gatan, för att kunna fortsätta i skolan. För att göra dig stolt.

Därför är det svårt för honom att höra av sig nu. Han vet ju hur orolig du är. Hoppet har tagits ifrån honom. Han har börjat ångra att han åkte. Han skäms för att han inte lyckats ta sig till ett säkert ställe, som han lovade.

Vi är några mammor och pappor här i Sverige, som försöker hjälpa honom och hans bröder och systrar i flykten. Vi hittar hem åt dem hos familjer, ordnar mat och kläder och försöker hjälpa dem att hålla ut. Men de är många och vi är få.

Farorna här är andra än hos dig, men just nu kan jag bara be om förlåtelse, det är svårt för mig att skydda honom. Mitt land jobbar emot mig. Jag vet inte om du kommer att få träffa honom igen. Jag vet inte vad som kommer att hända med honom.

Många av hans vänner har gett upp. De har tagit sina liv. Rädslan för att skickas till Afghanistan ensamma blev för stor. Då är döden tryggare. Han är också rädd. Han vet inte vad han ska göra längre. Eller säga.

Jag vet inte heller vad jag ska säga. Jag ville bara försöka förklara. Och be dig och alla de andra mammorna om förlåtelse. Jag hoppas att det inte var just din son som valde döden i förra veckan.

Men om det var det hoppas jag att du har fått veta. Och att någon håller om dig. Det var vårt fel. Förlåt.

Matilda Brinck Larsen, verksamhetsansvarig på frivilligorganisationen Agape