Debatt. .

2017-12-06 04:00
Kampanjen #metoo på sociala medier där kvinnor delar med sig av erfarenheter av sexuella övergrepp. Foto: Claudio Bresciani / TT
Kampanjen #metoo på sociala medier där kvinnor delar med sig av erfarenheter av sexuella övergrepp.

Att begå övergrepp mot sig själv och andra

Den aktuella debatten kring sexuella trakasserier och övergrepp är så komplex och mångfasetterad att det naturligtvis inte är möjligt att uttala sig om den som helhet. Min avsikt är heller inte att problematisera allt som däri tagits upp utan att kasta ljus över en viss aspekt, nämligen den om hur förhållandet mellan offer respektive förövare definieras. Min uppfattning är att man i debatten tagit som utgångspunkt att det i denna diskussion på ett oproblematiskt vis går att definiera en part som förövare, och därmed ansvarig, medan den andre är offer, och därmed utan ansvar.


VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se


Detta ensidiga och polariserande resonemang ställer jag mig frågande inför. Mitt ifrågasättande tar precis som debatten sin utgångspunkt i egna erfarenheter och genom en reflektion kring dessa vill jag försöka belysa hur komplex ansvarsfrågan och förhållandet mellan offer och förövare kan vara i det verkliga livet.

När jag befann mig någonstans i 20-årsåldern levde jag ett ganska utsvävande liv sexuellt sett. Jag hade under några år ganska många förhållanden och sexuella partners. Dessa relationer var verkligen inte okomplicerade utan fyllda av konflikt och smärta. Jag både svek andras förtroenden och blev sviken. Träffade flera personer samtidigt, ljög om det och blev troligen även själv förd bakom ljuset. Jag sökte sexuella kickar och utmanade gränser på alla plan.

Vid ett antal tillfällen befann jag mig i sexuella situationer som varken då eller efteråt kändes bra. Jag upplevde flera gånger att jag agerade på ett sätt som själsligen skadade både mig och den jag var med. Jag minns till exempel en fest då jag blev övertalad av en person jag aldrig tidigare träffat att ha sex i en bastu samtidigt som några andra satt på bänken nedanför och iakttog det hela. I stunden upplevde jag det kittlande och rebelliskt, men jag kände också äckel och skam. Ett annat tillfälle befinner jag mig i ett mycket berusat tillstånd på en nattklubb. En okänd person kommer fram till mig och säger att hen tänker knulla med mig. Drar med mig ut och vi har oskyddad sex med varandra bakom ett buskage. Jag mår illa och känner mig mycket rädd. Har en malande ångest över att ha drabbats av hiv en period efteråt. Den släpper inte helt förrän jag testar mig och får ett negativt provresultat.

I dessa situationer har jag i stunden inte vid något tillfälle känt mig som ett offer. Samtidigt inser jag nu många år senare att jag utsatt både mig och den andre för övergrepp och också själv blivit utsatt för desamma. Vad jag vill belysa är alltså att jag i efterhand både känner mig som förövare och offer. På intet sätt kan eller vill jag frånsäga mig ansvaret genom att ge sken av att jag inte varit med och påverkat händelseförloppet. Men det känns heller inte rätt att inte alls betrakta mig som ett offer. Jag upplevde skam, äckel och rädsla men förmådde inte ta mig ur situationerna. Var tydligt påverkad av den andre.

Min undran är nu om det jag beskriver kanske också gäller många av de situationer som i debatten ensidigt definieras som att en part är förövare och den andre offer? Är det inte i verkligheten mer komplext när det handlar om sexuella relationer? Kan två parter inte i olika grad dela ansvaret för vad som sker i ett sexuellt möte? Kan inte båda parter vara både förövare och offer? Är det tyvärr inte ganska vanligt att de övergrepp vi utsätts för delvis begås av oss själva? Och förresten, spelar det inte stor roll för dig som läser och tolkar denna text om jag som skriver om mina erfarenheter är man eller kvinna?

Jag vill absolut inte påstå att det i andra fall inte på ett tydligt sätt handlar om att en person utsätts för övergrepp av en annan, detta förekommer alltför ofta. Men den mediala debatt som nu pågår behandlar ansvarsfrågan på ett ensidigt och förenklat polariserat sätt som inte är konstruktivt för någon i förlängningen, inte heller för de som verkligen är utsatta!

Anonym, Skribenten är verksam som legitimerad psykolog och psykoterapeut och skriver med jämna mellanrum artiklar och debattinlägg i fackpress och dagstidningar. Av skäl som framgår i texten görs valet att publicera texten anonymt.